Det sägs att Wingrens förhör med 33-åringen inte togs seriöst
(060210)

Hej Anders!
Jag får ofta höra från olika håll att Börje Wingrens förhör med 33-åringen Victor Gunnarsson inte togs seriöst.
Jag har hört att Wingrens uppgifter starkt ifrågasattes på grund av hans minst sagt omstridda utredningsmetoder.
Vidare (gällande VG) anses att VG utsattes för mängder med vittneskonfrontationer och att utfallet i hans fall var ännu sämre än i fallet Pettersson.
Vad anser du om detta.....?
MVH
PB

Hej!
Börje Wingren och hans kollegor på våldsroteln i Stockholm var proffs. De ska inte blandas ihop med de klantigheter som jourgruppen stod för under mordnatten. Deras chef Arne Irvell var den mest rutinerade mordspanaren i landet och snudd på legendarisk (och han väcktes inte ens av det ansvariga jourbefälet)!
.
Jag var den ende journalist som personligen tog kontakt med Börje Wingren sedan rykten gjort gällande att han hade haft avsikter att "sätta fast 33-åringen" då han skulle ha agerat på ett liknande sätt i ett annat mordfall. Till och med dömts för detta.
Vi har i boken Han sköt Olof Palme gett svaren.

Wingrens advokat, numera kändisadvokaten Leif Silbersky, var beredd att ge informationer till domstolen om åklagarsidans dunkla skäl till att åtala Wingren för falsk tillvitelse, eller vad det heter om man förfalskar bevis... vilket hade placerat åklagaren i skamvrån. Målet avskrevs. Jag har dokumentation och rättens beslut.

Denne åklagare, som Silbersky sa till Börje "skulle få stå där med byxorna nere", hette KG Svensson. Han blev den förste Palmeåklagaren och när allt gick åt helvete för hans del la han skulden på polisutredarnas trassel, bl a 33-åringens förhörsledare Börje Wingren.

När vi i pressen intervjuar en chefsåklagare som bestämt sig för att lägga ner en utredning mot en person som faktiskt varit anhållen som misstänkt för mordet på Sveriges statsminister - utan häktningsförhandling, vilket normalt en ficktjuv på Sergels torg ställs inför - måste han ju vara sanningens företrädare. Så där permanentades myten om att Gunnarsson hade alibi och att förhörsledaren som ville få fast mördaren försökte fejka bevisen. I båda fallen lögner som fått media att stänga dörren till verkligheten.

Ingen av de journalister som anser sig jobba seriöst med Palmemordet har besvärat sig med att intervjua Börje Wingren. Han var faktiskt en centralfigur i inledningen av Palmemordet - förhörsledare för en person som åtalats "som misstänkt gärningsman i mordet på Sveriges statsminster".
Hur kan man ha avstått från detta? Jo, kanske för att slippa information som inte alls stämde in med deras eget scenario? Det är det jag kallar för "den journalistiska sanningen". Sanning - men inte hela sanningen. Än en gång som jag skriver i min senaste sammanfattning: det finns sanningar - och journalistiska sanningar.

Så här var det, och det är en sanning:
Wingren och den anhållne 33-åringen umgicks i två veckor men inte ensamma - som allt skitprat har påstått. Wingren var ett proffs. Han närmade sig inte den misstänkte statsministermördaren utan att dennes advokat var närvarande. Han visste - efter att ha utrett några av de grövsta brott som inträffat i det svenska narkotikaträsket - att vittne och dokumentation var absolut nödvändigt för att driva en utredning vidare. Den bästa dokumentationen vid ett förhör går givetvis genom den misstänktes advokat.

Det utbyttes inte ett ord mellan Wingren och 33-åringen - i sin bok Jag- 33-åringen... fantiserar mytomanen Gunnarsson om att Wingren var i hans häktescell och hotade honom på olika sätt vilket är en teknisk och juridisk omöjlighet i Sverige - utan att Gunnar Falk, då en av Sveriges främsta brottmålsadvokater, var närvarande. (Glöm inte att det handlade om mordet på Sveriges statsminster).

Sedan jag - då reporter på Expressen - fått kontakt med Wingren och funnit att det kanske rörde sig om illvilliga rykten kontaktade jag Gunnar Falk. Man kan säga att det fick avgöra om jag hade anledning att fortsätta kontakten med Wingren och fördjupa mig i hans material.
Jag pratade med Gunnar Falk på telefon om detta och han bekräftade att när mötet mellan förhörsledaren och den misstänkte genomfördes fanns han alltid på plats. Han har sagt till mig att samtalen/förhören genomfördes professionellt och i positiv anda från förhörsledarens sida. Jag har avskrifter av alla dessa bandade samtal under två veckors tid i mitt förvar- sekretessbelagda i Palmeutredningen. Mycket av detta finns med som dokumentation i vår bok - men inte allt av speciella skäl. Falk sa bl a till mig att när dessa förhör pågick hade hans klient inte något att invända mot förhörsledarens agerande.

Av protokollen framgår att när Gunnarsson blev för upphetsad på grund av Wingrens frågor erbjöd förhörsledaren honom en paus tillsammans med advokaten. Wingren gjorde pauser där Gunnarsson och Falk i lugn och ro fick diskutera de senaste frågeställningarna (klart redovisade i utskrifterna med klockslag). Efter dessa pauser säger Falk att Gunnarsson övervägt frågan och så ger han sitt svar.

När Gunnarsson beskriver detta i sin bok blir det en helt annan historia om frontalangrepp från en aggressiv förhörsledare som hela tiden pressar honom att erkänna att det var han som mördade Olof Palme. Om detta finns inte ett ord i utskrifterna av de bandade förhören. Wingren ställer inte ens den avgörande frågan: Mördade du Olof Palme? Den hade han tänkt spara till ett senare tillfälle - men då hade KG Svensson redan släppt den misstänkte. Och dessvärre är det detta, ur 33-åringens bok, som citeras som sanningar i ett antal artiklar och dokumentärer. Så på detta sätt har det byggts upp en myt som chefsåklagare KG Svensson i slutskedet skapade för att rädda sitt eget skinn i kampen mot Palmeutredarna och Hans Holmér. Eller hade han andra, dunkla motiv? Jag kan inte avstå från denna antydan. Du får en bild av detta när du läser inledningen av min publicering av vår bok
Han sköt Olof Palme

Arbetarbladet i Gävle dömdes för förtal och senare Aftonbladet i hovrätten. De värsta baktalarna, vilket du kan läsa om i mitt material, var de för övrigt duktiga finnarna Kari och Pertti Poutiainen med sin bok Inuti labyrinten. I ett kapitel tar de heder och ära av en polisman som av min kollega och vän på Aftonbladet, den numera bortgångne legendariske polisreportern Börje Heed, sa i ett av sina deckarprogram i Sveriges Radio "driver förhör som borde användas som undervisning på polishögskolan".

De s k forskarna intervjuar en av de grövsta knarkkungarna som Wingren lyckades få fast efter mord och kidnappning (Axelsson) om vad denne tyckte om Wingren(!?) och citerar 33-åringens intervjubok - som är så motsägelsefull att vi slår sönder den i Han sköt Olof Palme - som om det vore sanningar. För oss som har de faktiska uppgifterna blir det till ren sorg när man ser att personer som uppger sig för att vara professionella forskare inte har större krav på sina källor. För att inte tala om vissa journalister. Varför frågade de inte Börje Wingren? Hans telefonnummer stod i katalogen. Och gör det fortfarande.

Så detta blir alltså information som kommer ut till allmänheten och blir till journalistiska sanningar.
Finnarna begick misstaget att inte lyfta telefonen och ställa ett antal frågor till Börje. Då hade åtminstone ett kapitel i deras blivande bok rasat ihop. Den hade funkat ändå utan detta svarta övergrepp. De kallar sig för forskare men orkade inte gå till källan! Tänk om vi journalister agerade på samma sätt! Nåja, nu verkar det som det finns ett antal...

Så är det - som Olof Palme ofta sa i sina intima samtal och menade att nu behövs inga tillägg.
Lögner och förtal är den ruttna delen av våra myter. Informationer från s k trovärdiga personer - om de upprepas tillräckligt ofta, inte minst i TV - blir sannigar.
Anders