VEM VAR
FRIEDRICH JÜRGENSON?
 Han var den förste som upptäckte de s k elektroniska
röstfenomenen (ERF) och spred kunskap om dem över hela världen.
Men han var också den okände konstnären som målade
två påvars porträtt, som mitt framför världens
stora TV-bolag gjorde filmen om Petrus nyupptäckta grav - och han var
den förste som fick göra en film om påven privat. Rösterna
fick honom att avbryta en enastående karriär... |
"Slå på kanal fyra!" Detta var ett telepatiskt meddelande till hustrun Ellen som fick röstforskaren Claud Thorlin i Eskilstuna att ladda sin polaroidkamera när vännen Friedrich Jürgenson skulle begravas. Han satte på TV:n som på den tiden inte hade några sändningar på kanal 4. Det var klockan 13. 00 den 15 oktober 1987 då jordfästningen började. När ett ljus 22 minuter senare expanderade över den flimrande och brusande TV-skärmen knäppte Thorlin en enda bild. Fotot här ovan var vad makarna Thorlin fick se när bilden framkallades inför deras ögon. -Herregud! Det är ju Friedel! sa en chockad Ellen Thorlin. Makarna Thorlin hade träffat Jürgenson många gånger både i Mölnbo i Södermanland och i Höör i Skåne dit han senare flyttade. Polaroidbilden har genomgått många undersökningar och det råder ingen tvekan om att den är äkta och har tagits mot en TV-skärm. Påståendet att bilden kan vara från TV-programmet "Här är ditt liv", där Jürgenson var Lasse Holmquists gäst, avfärdas bestämt. -Vi bryr oss inte om om folk inte tror på vårt ord, säger Claud Thorlin. Men videon från programmet har undersökts i detalj, bild för bild när Friedel varit i rutan. Någon sådan här bild finns inte - därtill är den alldeles för oskarp för att komma från ett vanligt TV- program. Kort efter begravingen får makarna Thorlin in en röst på sin bandpelare. De identifierar den som Friedrich Jürgenssons. Han säger på svenska med sin karaktäristiska brytning: -Jag var ju så mager. HÄR KAN DU LYSSNA PÅ NÅGRA AV JÜRGENSONS MÄRKLIGA INSPELNINGAR - BL A MED ARNE WEISE TV-MANNEN ARNE WEISE SKAKAD AV SVAREN PÅ
SINA FRÅGOR VAR MED I EN DEBATT OM PARANORMALA FENOMEN TILL PARANORMAL-SAJTENS FÖRSTASIDA
 Detta är en sida i nättidningenLeopold Report Den erbjuder också annan spännande läsning. Klicka här så kommer du till sidan ett.  Friedrich Jürgenson och Anders Leopold i oktober 1970 i Vatikanen
på väg till påvens privata lägenhet. Foto: Jerry
Windahl. |
EN MÅNGSIDIG KOMPLICERAD PERSON
SOM MED OERHÖRD LIVSGLÄDJE |
TV-bilden från andra sidan 
Bilden till vänster är en kopia av Claude Thorlins polaroidfoto.
T h foto av en starkt avmagrad Friedrich Jürgenson taget av fotografen
Lasse Larsson kort för Jürgensons bortgång 1987.
FÖRE RÖSTERNA
 DÖDEN I SLAKTHUSETFriedrich Jürgenson föddes i Odessa i Ryssland (1904). Mamman var norska, född Martiensen, och pappan hade danskt ursprung och var verksam som läkare i Odessa dit familjen flyttat från Estland. Friedrich var för liten för att ta intryck av första världskriget även om han kände av oron och rädslan genom föräldrarna. När han var sex år mötte han döden på ett högst påtagligt sätt - i ett slakthus. -Jag ska aldrig glömma djurens dödsskrin, berättade han. Jag upplevde en oerhört stark känsla, kanske redan då som en röst, av att jag aldrig någonsin skulle äta kött. Friedrich Jürgenson blev vegetarian och det förblev han resten av livet. Vid den ryska revolutionen 1917 var han tillräckligt gammal för att påverkas av dödandet som skedde helt öppet på Odessas gator. SÅNG- OCH KONSTSTUDIER Familjen försökte ändå leva ett normalt liv efter krigsslutet. Friedrich fick utbildning i måleri på konstakademin och sång- och musikutbildning på musikkonservatoriet i Odessa (hans bäste vän och kamrat under de svåra ungdomsåren och som sedan också studerade vid konservatoriet tillsammans med Jürgenson var Svjatoslav Richter, senare världsberömd konsertpianist). Förhållandena i Odessa blev till slut så svåra att familjen flyttade tillbaka till Estland. Samtidigt fick Freidrich flytta vidare till Berlin för fortsatta sångstudier. Hans lärare i flera år var den världsberömde italienske bassångaren Tito Scipa. Men Scipa var jude och när hans liv hotades i Tyskland under nazisternas framfart flydde han till Palestina - och Friedrich följde med (1933-1942). Friedrich Jürgenson spåddes en enastående framtid som operasångare när han blev svårt sjuk. Efter tillfrisknandet hade rösten delvis förstörts och därmed avbröts hans karriär som sångare. Men med sig från denna tid fick han ett mycket känsligt musiköra - ett perfekt gehör - och kunskap i nio språk. Det skulle visa sig vara avgörande för den framtida utvecklingen av "anderösterna" som ibland okontrollerat pratade (pratar) på bl a både ryska, engelska, tyska, italienska och stundtals blandade språken i en enda röra. Ett blandspråk som döptes till polyglott. FLYDDE TILL SVERIGE Han fortsatte konststudierna tills han mer eller mindre flydde till Sverige mitt under brinnande världskrig (1943). Här gifte han sig och blev svensk medborgare och tillägnade sig ett tionde språk. Friedrich Jürgensons intresse för livet och döden förde honom till Italien (1949). Han var fascinerad av Pompeji, den lilla antika FORTS |
staden vid Vesuvius fot som på ett ögonblick
den 24 augusti år 79 täcktes av aska och pimpsten och mumifierade
de 10 000 invånarna. Med sig till Italien hade han en serie teckningar
och målningar från Gamla stan i Stockholm. Han visade sitt material för monsignore Ludvig Kaas i Vatikanen för att få tillträde till Pompeji. Några dagar senare fick den okände konstnären från Sverige ett oväntat erbjudande: -Vi ser er kapacitet. Vi gör utgrävningar av Petrus grav under Peterskyrkan. Där finns målningar som Vatikanen vill bevara. Vill ni måla dem? ETT OFATTBART ERBJUDANDE För Jürgenson och alla andra som fick höra talas om denna offert var det i det närmaste ofattbart. En komplett okänd konstnär från Sverige, men uppenbarligen mycket talangfull sådan, erbjöds ett jobb som vilken annan (katolsk) konstnär i världen skulle offra sitt liv för att få utföra. Jag fick tillfälle att senare intervjua monsignore Kaas i Rom och frågade varför man valde Jürgenson. Han svarade: -Han kom i exakt rätt ögonblick. Så hade väl vår Herre bestämt. Hans arbetsprover var mycket tillfredsställande. Därtill ville vi ha en konstnär som inte var katolik. Detta för att undvika ett överarbetat och exalterat resultat. PÅVEN BAD FÖR HANS LIV Jürgenson tackade givetvis ja och fick återkomma året efter det s k heliga året (1950). I fyra månader satt han i den fuktdrypande underjorden och målade. Han drog på sig en lunginflammation som sannolikt ändat hans liv om inte Guds ställföreträdare på jorden, påven Pius XII, personligen bett sin uppdragsgivare att hela den svenske konstnären som satt där nere hos Petrus och målade med 40 graders feber. Så blev det också. Det konstnärliga resultatet var så enastående att Jürgenson erbjöds att måla fyra porträtt av "den helige fadern" Pius XII. I dag hänger alla Jürgensons tavlor i den nuvarande påvens privata lägenhet bl a tillsammans med några målningar av den icke helt okände kollegan Buonarroti Michelangelo. Friedrich Jürgenson fick nu tillstånd att måla vad han ville i Pompeji och återvände dit 1958 där han också höll en uppmärksammad utställning. Han närde naturligtvis en dröm: att få göra en egen utgrävning och dokumentera den. Det hade ingen utlänning fått göra. Han hade helt charmat Vatikanen - svaret på frågan blev alltså ja. Men han skulle få bekosta arbetet själv. Han reste hem till Sverige och startade en insamling mot Pompejis förfall och för en svenskledd utgrävning. Men hans liv tog en drastisk vändning. |
RÖSTERNA
| HANS DÖDA MOR HÄLSADE Friedrich Jürgenson stod nära sitt livs dröm, att få göra en egen utgrävning i Pompeji, när han den 12 juni 1958 gick ut i trädgården på Nysund med en bandspelare i handen för att spela in den underbara fågelsången. På kvällen när fågelsången var som starkast fortsatte han inspelningen genom ett öppet fönster i studion. När han spelade upp bandet inträffade ett av de fenomen som vetenskapsmän med stora tekniska kunskaper inte kunnat ge en förklaring till - och de återfinns på tusentals av Jürgensons mikrofonupptagningar (det andra sättet att fånga in rösterna, och enligt Friedel det bästa, var genom radion). Det naturliga ljudet avtar och ersätts av ett växande brus. Det är som om en annan sändning går in. Bruset är en våg som sakta tynar bort och det ursprungliga ljudet ersätts av ett annat. Det kan vara vad som helst men oftast en röst som inte tidigare finns på bandet och inte heller tillhör någon person som finns i bandspelarens närhet. Det kan ligga kvar några sekunder och sedan i ett svagt brus återkommer det ursprungliga ljudet. På den här sidan kan du lyssna på några av Jürgensons bästa inspelningar. Nu tonade fågelkvittret bort och tydligt hörs en röst som på tyska säger: - Friedel, lilla Friedel. Hör du mig? Det är mamma. FORSKADE ENSAM I FEM ÅR Jag har hört bandet många gånger och hör rösten. Om det är Friedels mamma kan jag inte veta. Men han visste det. FORTS |
Det var för honom så starkt att han
gav upp drömmen om Pompeji och sitt konstnärsskap och enbart ägnade
sig åt de bandfenomen som plötsligt gav honom kontakt med vänner
och okända som avlidit för många år sedan. Efter fem års forskning på egen hand höll han en presskonferens i Mölnbo som lät tala om sig över hela världen. Han fick besök från länder där sådana här fenomen är betydligt större saker än här i Sverige, där vi misstror det mesta när det gäller s k övernaturliga fenomen. ERBJÖDS MÅNGMILJONBELOPP Jag läste brev från bl a USA där Friedel erbjöds mångmiljonbelopp i dollar för att flytta dit och starta en sekt. Det skulle byggas ett tekniskt tempel med all tänkbar utrustning. Han kastade brevet i papperskorgen och sa till mig: -Anders, aldrig, aldrig någonsin kommer jag att bilda en sekt eller något liknande... men jag hoppas att det skapas forskningscentrum för att utveckla tekniken. Det får inte bli någon "ism", ingen politik... eller ännu värre, en hemliga orden. Sedan skrattade han. Och han höll ord. Han tjänade ingenting på sina röstfenomen - trots den enorma publiciteten. I stället kostade det honom pengar. Presskonferenser, resor och böcker som inte gav någon vinst finansierade han med sina vackra tavlor från Pompeji. Han reste inte dit under denna tid men han fortsatte måla - ur minnet och märkligt nog med fotografisk exakthet. |
EFTER RÖSTERNA
| HAN VAR INGEN BLUFF Mölnbo belägrades av forskare från olika delar av världen. Friedel kom i ett läge där banden nu var dessa experters angelägenhet - experter från Max Planck-institutet i München, Universitetet i Freiburg, Parapsychological Association i USA, Fysikaliska Institutet i Göttingen m fl. Det var nu deras sak att gå vidare med det han dragit igång. Ingen hade någonsin sagt att Freidrich Jürgenson var en bluff. Ingen hade ju heller kunnat visa det. Men ändå var det nu viktigt för honom att inför världen bli trovärdig, att uträtta saker som inte bara gjorde hans namn känt utan också respekterat. Allt för att kunna fortsätta byggandet av bron till den fjärde livsdimensionen. "RÖSTERNA ÄR MED MIG" Han sa en gång: -Jag känner att rösterna är med mig, att de kommer att bära mig fram mot detta mål att folk inte ska misstro min person. Han hade sedan länge utvecklat sin teori om hur "människorna" på andra sidan, i den fjärde dimensionen, kunde följa oss och påverka vårt liv. Jag var nog inte riktigt med här, det blev för honom någonting som närmade sig en religiös tro. Jag intog samma hållning som forskarna: rösterna existerade men deras ursprung gick inte att uttala sig om. Och då invände Friedel: -Nej, kanske inte förrän du själv hör att det är en röst som du kan identifiera som en vän eller nära anhörig. Då först... Vi hade många dispyter om detta framöver - och vid tillfället saknade jag både döda anhöriga och vänner, så att säga. BRON BYGGS I POMPEJI Friedel sa många gånger att det var i Pompeji han skulle bygga bron. Så nu reste han dit (1965). Det han såg gjorde honom grymt besviken. Den gamla staden var en djungel. Tidigare restaureringar hade förfallit. Han gjorde en TV-film om eländet och skrev några artiklar i de stora italienska tidningarna. Det blev ett herrans oväsen och den italienska staten avsatte mångmiljonbelopp för att ta itu med röjningsarbetet. Det var en italiensk angelägenhet - men det var ändå Vatikanen som bestämde. Och Jürgenson fick sin egen utgrävning (1968). Han fick välja var han ville gräva. Italienska staten skulle ställa upp med personal - och Sveriges Television skrev kontrakt med Jürgenson för att dokumentera det nästan thrillerliknande scenario som utgrävningen innebar. DET STÅTLIGASTE HUSET Så, var skulle han gräva? Han gick i flera dagar i Pompeji. Han hade sin bärbara bandspelare med sig och satte på den då och då. Han väntade på ett budskap från sina vänner på andra sidan. Men han fick inget. Ganska centralt i staden låg en stor gräsbevuxen kulle. Där betade några får och där växte tomater. Han stod en lång stund framför kullen och till slut bestämde han sig. -Den här gången hörde jag en inre röst, berättade Friedel senare. Den sa någonting som lät som Gräv! Kullen fick namnet Casa Sueca. Och här uppenbarades under stor spänning ett av de ståtligaste husen i hela Pompeji. Där i kök och vardagsrum med sina vackert dekorerade målningar på väggarna fanns husets ägare med hustru och barn stelnade i sin göromål för 1889 år sedan. Han hette Julius Polibius och var medlem av magistraten - en ledande politiker i Pompeji. Det var som det mesta Friedel rörde vid denna tid en sensation. HAN FICK SITT HONORAR Sveriges Television sände något år senare en serie filmer från utgrävningarna och sålde sedan filmen ut över hela världen. Friedel fick sitt honorar, men inte mycket mer. Det vill säga av det ekonomiska. -Jag tänker inte på portmonäet, sa han en gång på sin egen speciella svenska. Det viktigaste för min trovärdighet och rösterna är att jag får göra sådant här så folk inte tror att jag är en galen konstnär som bara super. Min trovärdighet är som en bro över till andra sidan. Han var nu superkändis i Italien - och trovärdig. Några vänner bad honom att angripa den grymma fågeljakten - italienarna fångade in flyttfåglar i nät och åt upp dem (naturligtvis med det italienska kökets alla finesser... och så pasta, förstås). DE ÅT UPP VÅRA FLYTTFÅGLAR Friedel gjorde en film som först visades i Sverige och väckte stor indignation och skapade en del vibrationer i de diplomatiska förbindelserna med Italien. Det var ju en del av våra flyttfåglar på väg hem som de käkade upp, ansåg man. En djärv TV-kanal i Italien visade så småningom filmen och det höll på att ställa till med regeringskris. Fågeljakten förbjöds i lag. 1968 blev ett makalöst år för Friedrich Jürgenson. Man ska FORTS |
nu veta att han var mycket omskriven och känd
i Italien även för sina kontakter med andra sidan. Vatikanen har
ett eget forskningscentrum som följer alla typer av paranormala fenomen
i världen (det gäller att ha koll på alla vertikala kontakter).
Man var alltså helt klar på att Jürgenson inte bara var
ickekatolik, han trodde dessutom inte på någon högre makt
- utan snarare ett högre liv. Så därför är det
som sedan hände lika oförklarligt som "rösterna från
andra sidan" och jag var nog böjd att tro att han precis som han
sa styrdes av okända krafter. EN ARKEOLOGISK SENSATION Den katolska kyrkan hade skakats av en arkeologisk världssensation. Vid utgrävningar under Peterskyrkan i Rom gjordes upptäckten genom ett hål i en vägg att Petrus grav inte låg där man trott utan flera meter därifrån. Peterskyrkan, den romerskkatolska kristenhetens huvudkyrka, världens största kyrkobyggnad, uppfördes med andra ord på fel plats. Men än värre var det faktum att man inte återfann den heliges benrester. Ett enormt detektivarbete sattes igång och till slut löstes gåtan. Boven i dramat var Konstantin den store. Han hade funnit aposteln Petrus grav och byggt den första versionen av kyrkan på denna redan år 320. Men översvämningar hotade att förstöra skelettet så han lät flytta upp det till en torrare och högre belägen plats. 1939 hittade man skelettdelar på denna plats (som man alltså då trodde låg en bit från Petrus grav) och ansåg att det var någon mindre betydelsefull person som i sin tredje livsdimension burit omkring på benranglet - kanske någon sorts uppassare. Det lades i en låda som stängdes in i en skrubb. En forskare ägnade tre år åt det mystiska hålet i väggen och fann att det var där Petrus vilade - d v s skulle vila. Men benen var borta. TV-BOLAG STOD I KÖ Här stod nu världens största TV-bolag i kö för att göra reportaget om den nya Petrusgraven och "begravningen" av aposteln Petrus kvarlevor. BBC hade just gått in med en kollekt på den symboliska summan 25.000 pund för att få göra reportaget. Sveriges Television ville också vara med och cheferna visste ju att de hade känningar i Vatikanen genom Friedrich Jürgenson. Han fick ett TV-team och reste till Rom. Hans fråga nådde fram till påven Paulus VI - och Jürgenson fick sin välsignelse att göra filmen. Gratis. Filmen belönades av Vatikanen och Friedel från Sverige fick den finaste orden man kan få med katolska ögon sett: Commendatore Gregorio Magno. Samtidigt fick Friedel tillstånd att som första TV-filmare få följa påven privat under hans audienser. Filmen visades i svensk TV 1972 och blev en världssensation. Efter inspelningen samlades personalen i Vatikanen, inklusive det cirkusklädda schweizergardet med sina lansar, och applåderade det svenska TV-teamet som lyckats med vad inget annat TV-team i världen gjort - att få filma en påve privat. I samband med överläggningarna inför inspelningen följde jag och fotografen Jerry Windahl med Friedel till Rom och Vatikanen. Vi kom ända fram till påvens privata dörr men där korsade schweizergardet sina lansar framför våra näsor. Vi väntade en timme innan Friedel kom ut. Han var ledsen för att vi inte fått komma med in. Sedan sken han upp och sa att påven välsignat oss genom dörren. Det gladde oss oerhört, men gladare blev vi när vi insåg att det stora paket Friedel hade under armen var påvens privata familjealbum - från den tid då han inte var påve. Det var Giovanni Battista Montini i hatt och kostym! MÅLADE SIN ANDRA PÅVE Friedel - inte påven - gav oss tillstånd att publicera bilderna i Aftonbladet och skicka ut dem över världen. Det gjorde vi - sedan dess har den katolska kyrkan inte varit sig riktigt lik och påvar har blivit lite mänskligare. Påven Paulus hade för övrigt länge sneglat på de fyra porträtten av sin föregångare Pius och till slut sände han bud efter sin vän Friedrich Jürgenson från Sverige. Friedel berättar om replikskiftet med den katolska kyrkans överhuvud, Guds ställföreträdare på jorden, Den helige fadern. Paulus: - Vill ni måla vårt porträtt? Friedel: - Ja, det vill vi. Friedel målade tre porträtt av Paulus VI som hänger i den privata lägenheten vid sidan om de andra tavlorna - och Michelangelos skapelser. Här slutar jag berättelsen om Friedrich Jürgenson på det personliga planet. Du kan från den här sidan länka dig till andra intressanta artiklar om Jürgenson och "anderösterna". Till sidans början |