(080102) Egentligen förstår jag inte riktigt om Leif GW Persson driver med oss läsare när han "löser" mordet på statsminister Olof Palme. För han ger sken av att göra det i boken Faller fritt som i en dröm men misslyckas lika kapitalt som Palmeutredningen.

Han satiriserar över de poliser som fumlar sig fram på olika spår och givetvis också över själva mordutredningen. Ändå kan han inte låta bli att kasta in sin teori om polisspåret på ett sådant sätt att det troligen är hans mening att läsarna ska ta åtminstone den delen av boken på fullt allvar. Men han rör till det för sig och lyckas inte placera in mördaren på rätt plats i scenariot.

Dock är ju detta sådant som bara vi privatspanare som vänt och vridit på det här i över 20 år direkt upptäcker. Och det är lite olyckligt. Inte minst för att Persson i denna sin andra Palmebok nu nämner Palme m fl vid namn (den första kom 2002 med titeln Mellan sommarens längtan och vinterns köld och med ett anonymt mordoffer).

För folk med perifera kunskaper om vad som kan ha inträffat från det makarna Palme lämnade Grandbiografen till dess de två skotten avlossades den 28 februari 1986 klockan 23:21:20 i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan höjer det här trovärdigheten. Polisprofessorn måste ju ha fått fram något nytt eftersom han nu namnger mordoffret, han med sina inside-kunskaper. Men så är det inte alls vilket jag strax ska återkomma till.

Först vill jag säga det här. Jag har alltid gillat Leif GW Perssons åsikter och har själv lyckats intervjua honom utan att han somnat. Hans framtoning som en lätt bakfull Peter Ustinov är charmig och det han har att säga är ofta både vettigt och obehagligt för de som drabbas av hans åsikter.

Men jag blir rätt sur på honom när han nu namnger Palme och låter sina hjärnskadade snutar fortsätta det förtal som präglade Palmes sista år i livet. Han kallas tokpervers, sexgalning, flitig kund hos bordellmamman och det antyds givetvis att han tagit emot mutor i Bofors-Indienaffären. En av de mest absurda beskyllningarna mot Palme. Det här är samma tonfall som högerextremisterna i Sverige hade när de spydde galla över Palme i sina försök att få bort honom vid valet 1982. OK, de här fiktiva snutarna tillhör ju det gänget men eftersom Persson släpper lös dem så ohejdat utan att ifrågasätta dem känns det obehagligt. Å andra sidan ska väl det här på något sätt leda fram till motivet att göra sig av med statsministern.

Vad som hedrar Persson är att han utan att darra på handen sopar undan Christer Pettersson-spåret. Det ökar väl inte precis hans populäritet i poliskretsar.

Han som skjuter Palme är enligt Persson en psykopat och f d Säpo-polis som dessvärre varken kan försvara sig eller dömas då han sprängs i luften i en båt utanför Mallorca. Det känns lite trist att uppleva det som om Persson manipulerar sina läsare för att nå sitt huvudsyfte; att odugligförklara snutarna i den poliskår inom vilken han fått en professur i ämnet och att de "på riktigt" inte lyckats lösa Palmemordet. Vilket jag i och för sig håller med om.

Både en seriös uppfattning om mordet på Olof Palme och om den svenska poliskåren blir lidande. Jo, det finns faktiskt seriösa och skickliga poliser vilka dessutom skulle ha satt stopp för ett eventuellt högerextremistiskt poliskollektiv som planerade att avliva landets statsminister. Så redan där kan Persson och några till slänga pålisspåret i Sverker Olofssons röda tunna.

Det var inte länge sedan Persson i Polistidningen anklagades av ett antal andra professorer för att inte bedriva någon polisforskning, i all fall inte under senare år. Han får hård kritik och förre polischefen Björn Eriksson har sagt att det var hans "livs största yrkesmässiga misslyckande att tillsätta Persson." På sätt och vis förstår jag indignationen. I Faller fritt som i en dröm delar Persson ut snytingar till höger och vänster och får poliserna att framstå som en samling knäppskallar.

Så då det här med Perssons teori. Vi ska inte ta det för allvarligt, det är fiction - eller?

Men om nu Persson ändå vill cementera Polisspåret med hjälp av den här rekonstruktionen är han illa ute. Han låter ett kvinnligt vittne berätta om sin gamle skolkamrat Kjell Göran Hedberg som hon då och då träffat under åren och sista gången på mordkvällen fredagen den 28 februari 1986 på Sveavägen i Stockholm. Alltså ingen tvekan om att hon känner igen honom. Hedberg har tidigare tidigare jobbat på Säpo. Perssons vittne, distriktsläkaren Gertrud Rosenberg, var ute och vänsterprasslade den här kvällen och går från Kungsgatan norrut på Sveavägen med sin förälskelse som dessutom är polischef. Lite till sin förskräckelse får hon se Hedberg från Säpo och för säkerhets skull för att undvika skvaller viker hon och hennes partner av till vänster på Adolf Fredriks Kyrkogata.

Protokoll över förhör med Gertrud Rosenberg i hennes bostad i Vaxholm. Gertrud Rosenberg uppger inledningsvis och i sammanfattning bland annat följande:
"Det var precis då som jag såg Kjell. I korsningen mellan Sveavägen och Adolf Fredriks kyrkogata. Precis vid korvkiosken som ligger där. På samma sida av gatan som kyrkan och kyrkogården. Just när vi gått in på tvärgatan så korsade han övergångsstället i riktning mot Kungsgatan."

Gertrud är ganska säker på tidpunkten och den stämmer överens med när filmen på Grand slutade och makarna Palme kom ut från biografen, ca 23:15. Det är sent på kvällen. Det är åtskilliga minusgrader i snålblåsten. Paret Palme kom till biografen Grand från T-banestationen på Rådmansgatan som ligger norr om biografen. Om det kring Grandbiografen av olika skäl fanns en mördare eller en grupp som planerade ett attentat så hade de all anledning att tro att makarna Palme skulle återvände samma väg hem.

Så inträffade det oväntade. Efter en stunds samtal med sonen Mårten och hans fästmö utanför biografen börjar Palme gå "åt fel håll" - alltså söderut mot Kungsgatan. De passerar korvkiosken, där innnehavaren senare vittnar om att det är Palme han ser, och går sedan över Sveavägen på övergångsstället alldeles efter korsningen till Adolf Fredriks kyrkogata.

Vi bestämmer oss för att tro på Perssons vittne, d v s att hon känner igen sin gamle skolkamrat och f d Säpo-agenten Hedberg på väg mot den blivande mordplatsen vilket ju gör honom till sannolik gärningsman i ett polisspår. Alltså ser hon honom korsa övergångsstället i riktning mot Kungsgatan. Vi vet att mördaren befann sig vid Dekorimafönstret i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan enligt vittnen kanske någon minut före makarna Palme nådde dit.

Hur kom nu Hedberg på plats då? Om han enligt Perssons vittne ca 23:15 korsade Sveavägen på övergångsstället vid korsningen Adolf Fredriks kyrkogata finns det bara två möjligheter:
1) Att han gjorde detta FÖRE makarna Palme;
2) Att han gjorde detta EFTER makarna Palme och alltså hamnade bakom dem.

Varken Hedberg eller andra konspiratörer hade en aning om, kunde inte ens gissa, att Palme skulle gå hem Sveavägen söderut. Detta är viktigt att ha i minnet när man ska värdera de mängder av teorier som misstänkliggör personer som bodde efter den tänkta flyktvägen - som ingen kunde ha stakat ut i förväg. Hedberg kan ju omöjligt haft en aning om att Palme skulle gå söderut och korsa Sveavägen och därför rusat före honom för att ta plats vid Dekorimafönstret. Och han gick definitivt inte bakom för att sedan gå förbi Palme innan de nådde fram till Tunnelgatan.

Vittnet Kerstin Nordström - ett äkta vittne - ser från sin balkong i en lägenhet på Grand-sidan av Sveavägen hur ett par (senare med utgångspunkt från signalement och klockslag identifierat som makarna Palme) gå över Sveavägen vid korsningen Adolf Fredriks kyrkogata. Hon har dem i blickfånget när de stannar till vid den indiska boutiquen Sari. Därefter fortsätter de upp mot Kungsgatan och hon uppger att hon ser en man som går bakom dem.

Nej, det är inte den fiktive mördaren Hedberg. Den mannen identifieras av ett annat vittne, Nicolai Fauzzi, som möter och passerar makarna Palme. Enligt honom fanns endast EN person bakom makarna Palme fram till Fauzzi hörde de båda smällarna från mordvapnet. Mannen bakom Palme har identifierats som vittnet Anders Björkman. Han befann sig cirka sex meter bakom Palme när denne sköts. Han var för övrigt klädd i en täckjacka och är enligt slutsatser av oss privatspanare och juristerna i hovrätten med största sannolikhet den person som Lisbet Palme senare identifierade som Christer Pettersson.

Kan man av Perssons fiktiva vittnesmål fastslå om Hedberg gick före eller efter makarna Palme på övergångsstället vid Adolf Fredriks Kyrkogata? Ja, det kan man faktiskt.
Vittnet säger enligt Persson:
"Jag såg honom alltså snett från sidan på fem, sex meters avstånd, och som jag redan berättat för dig har jag utmärkt syn på båda ögonen... Han gick fort. Verkade ha uppmärksamheten riktad mot andra sidan gatan. Sveavägen alltså"

"Mot andra sidan gatan". Han kom från den västra sidan och gick över till den östra där makarna Palme gick mot den blivande mordplatsen. Alltså gick de enligt vittnet före honom.

Då är det kört för det fiktiva vittnet Gertrud Rosenberg. Och för Persson. Och den fiktive Säpo-polisen tystades alldeles i onödan utanför Mallorca. Han hade inget med mordet att göra.

GW Persson ska få ett litet tips som han kan använda om han funderar på en tredje Palmebok.
Om mördaren befann sig söder om Grandbiografen, vilket är troligt, och väntade på Palme utanför biografen utgick han ifrån att denne skulle ta samma väg hem som han kom (norrut mot T-banan vid Rådmansplatsen). Det måste ha blivit en obehaglig överraskning för honom att Palme plötsligt kom emot honom. Han drog sig naturligtvis bakåt och upp mot Kungsgatan på samma sida. Och det finns vittnen som har sett både en och två personer där uppe någonstans i närheten av Tunnelgatan (alltså på Sveavägens vänstra sida) och de har aldrig identifierats.

Vi antar att en av dem är mördaren och han "skuggar" nu Palme på ett klassiskt sätt: genom att gå på den motsatta trottoaren. Han ökar takten och ligger en bra bit före sitt blivande mordoffer när han sneddar över Sveavägen och tar plats vid Dekorimafönstret. Finns det något vittne som sett hans förflyttning?

Ja, det går att tolka in i vittnet Morelius redogörelse. Han satt i sin parkerade bil på andra sidan Tunnelgatan med full syn över Sveavägen mot Dekorimafönstret. Det var en i hans sällskap som hämtade ut pengar ur en bankomat samtidigt som Morelius hörde och såg de två skotten brinna av. Detta har enligt kvittot blivit den officiella mordtiden 23:21:20.

Morelius hördes vid flera tillfällen och 861211 lämnade han en uppgift till krinsp. Ingvar Kjellvås som skriver följande i protokollet:
Han såg hur mördaren kom gående Sveavägen söder ut på den östra gångbanan framför en reklampelare (alltså på utsidan sett från Morelius håll) som är placerad strax innan korsningen med Tunnelgatan. Mördaren släntrade fram och ställde sig vid skyltfönstret bredvid ingången till Dekorima.

Så om mördaren korsat Svevägen, en teori som jag faktiskt hållit fast vid redan från början, har han gjort det så att när han nått fram till trottoaren på östra sidan kommit utanför den ökända reklampelaren - något av en "huvudperson" i det s k Mötesscenariot vilket vi lämnar därhän här och för övrigt i andra sammanhang också.

Det finns naturligtvis en annan enklare version att tillgå. Mördaren väntar på Palme mitt emot Grandbiografen, alltså på den östra sidan. Här kan han följa utvecklingen och när makarna Palme börjar korsa Sveavägen går han i samma riktning upp mot Kungsgatan, FÖRE sitt blivande mordoffer. Han tar plats utanför Dekorimafönstret och sedan vet vi ju vad som hände.

Den man som sköt var alltså inte den f d Säpo-polisen Kjell-Göran Hedberg. Inte någon annan polis heller, det är i alla fall min absoluta uppfattning. Men det är en annan historia.

För övrigt en riktigt rolig bok där Leif GW Perssons frossar i elakheter. Men tro honom inte.

Olof Palme mördades därför att han kände till
DDR:s planer på att invadera Västberlin

(080716) Ännu en absurd teori om varför Olof Palme mördades sällar sig nu till många andra. I nyutkomna boken Den försvunne terroristen av pseudonymen Wolf Auenhein invigs Sveriges statsminister och FN:s fredsmäklare Olof Palme av östtyske statschefen Erich Honecker i DDR:s planer på att invadera Västberlin. Ryssvänlige Palme tycks inte ha något att invända. Men hans kunskap och moraliska dilemma kostar honom också livet.

Det är inte bara en absurd teori utan också en förlängning av de förtalskampanjer som florerade när Palme var i livet. Dessbättre blir Palmemordet i Aunheims roman, en politisk thriller - om spioner, terrorister och sjuka politiker - marginaliserat och bara ett av de terroristdåd som genomförts i Europa efter andra världskrigets slut. Här finns ingenting om själva planeringen av mordet och mördaren pekas ut som ett proffs från Östtyskland.

Boken inleds med att tyskar som varit verksamma i Sverige under kriget 1945 lämnas ut till britterna för att genomgå en denazifieringsprocess. Här föds östspionaget och internationell terrorism. I boken får man följa olika personer vid olika tidpunkter och det hela länkas så småningom samman i slutet av 80-talet.

Tyvärr finns, vad jag kan se, ingen trovärdig dokumentation bakom de resonemang som spioner och terrorister för inför planerade terroristdåd; attentatet vid OS i München 1972, dramat på tyska ambassaden 1975, Kröcherligan i Sverige 1977 och den planerade kidnappningen av Anna-Greta Lejon, mordet på Olof Palme m fl välkända uppskakande händelser. Författaren har läst på ordentligt och låter sedan fiktionen mer eller mindre ta över. Jargongen i terrorist- och Säpo-kretsar är väl inte helt orealistisk.

Idén är inte så tokig men det hela blir tråkigt och någon som helst spänning infinner sig inte. Det beror i första hand på att det inte är lätt att hänga med i de tvära hoppen mellan årtalen. Det är svårt att från det ena kapitlet till det andra komma ihåg de agerande personerna. Det kan bero på att de inte fastnar utan är lika stela och onyanserade som figurerna i en serieteckning. Miljöskildringen är i det närmaste obefintlig.

Jag vet givetvis inte vem pseudonymen Wolf Auenhein är. Men språket är ganska tortftigt. Stundtals nästan som en dålig översättning t ex från tyskan eller finskan. Kommateringen är mycket överdriven och gör texten hackig och svårläst. Förlaget är Books on Demand i Finland och tryckningen har gjorts på Books on Demand i Tyskland. Om nu det kan ge några ledtrådar.

Anders Leopold