Jazz rock klassiskt MUSIK LEOPOLD REPORT
Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT 1.519.942 besök på våra sidor under 2003

Det finns ännu ingen som har kunnat motbevisa tesen :
MUSIKEN ÄR MENINGEN MED LIVET
En som med sin nya skiva (julen 2000) bekräftar denna tes är Erik Borelius
 

Till musiksidan 1 - om jazzlegenden Jan Johansson
och nyinspelningar av bl a hans klassiker"Jazz på svenska och ryska"

Dagarna kring julen 2000 stoppar jag in nyutkomna (det jag nu vill kalla "julklappen till alla som älskar musik -plattan") Erik Borelius - Guitar - i CD-spelaren. När jag hör första låten och hans nya version av My Kind of Picture, det Bond-inspirerade ledmotivet från 1995-utgåvan med samma namn, känner jag att jag riskerar att tappa lite av min journalistiska objektivitet som jag håller så styvt på.
I panegyriska ordalag höjer jag gitarristen och musikanten Erik Borelius till de skyar där han nu hör hemma: vid sidan om Paco de Lucia, John McLaughlin, Al Di Meola, vår egen svenska världsmästare Göran Söllscher - och varför inte också vår egen svenska superhårdrockare Yngwie Malmsteen när hans känslighet är som störst.
En viss överdrift när jag tar till superlativen må förlåtas mig. Avsikten är ingen annan än att med orden som ett skarpladdat vapen riktat mot ditt musikhjärta tvinga dig till närmsta skivbutik för avlyssning.
Eller, med den nya teknikens hjälp, klicka här så kan du höra själv! Men läs gärna till slutet först.
Lägg märke till vad namnen här ovan står för: flamenco, jazz, rock, klassiskt. Där har du det! Erik Borelius spänner över hela registret. Ibland så fräckt att man inte i samma låt kan bestämma sig för vad det är man lyssnar på. Så kalla det musik, då. Underbar musik!
andFingertopparna tillhöriga denne gudabenådade gitarrvirtuos rusar stundtals fram över den akustiska gitarrens strängar som benen på en störtdopad sprinterlöpare i ett olympiskt hundrameterslopp. Detta kan naturligtvis - utan att Erik ens har tänkt på konsekvenserna - göra gitarrspel till en OS-gren. MEN, och det är det avgörande, de toner han skickar ut från sitt instrument vibrerar av en värme och känslighet som med både Goda och ONDA strålar ( förklaringen till den mystiska behandlingen av versaler och gemener stöter du på här under) träffar lyssnarens musiksjäl. Det är Erik Borelius egen musik; så vacker, så svängig och så helande för ett stressat inre, att man inser - som rubriken här ovan fastslår - att musiken är meningen med livet. Således:
Att lyssna på Erik Borelius ger svaret på
en av våra vanligaste livsåskådningsfrågor.

Det var länge sedan ett musikstycke gav mig ståpäls - framlockad av den där krypande lustkänslan som får huden att likna skinnet på en nyplockad höna. Men så fick jag höra Eriks Gonda strålar. Och då var det hänt!
Här känner jag min verbala begränsning, jag får inte till de rätta orden. Ord blir plötsligt ett primitivt sätt att utrycka sig på jämfört med toner. Så lyssna på den här låten, det är allt jag kan säga.
Den nya skivan, ett sorts samlingsalbum, innehåller elva nyinspelade versioner av Eriks favoritlåtar från tidigare CD-plattor. Men Erik har inte rört Gonda, tack för det! Hon är i dag lika jungfrulig som 1993 då Gonda var en av skönheterna i den grammisbelönade CD:n SexTioTvå. Och lika finkänslig har han varit när det gäller den så in i norden vackra Northern Lights och The Ministrel Boy, den sköna tonsättningen av en av irländska nationalskalden Thomas Moore´s dikter med Estelle Milburne vid mikrofonen.
Erik Borelius - Guitar finns ytterligare två originalinspelningar och en helt ny komposition. I en pressrelease får vi veta att Erik är skeptisk till samlingsplattor, att varje album har sitt eget sound och sin egen stil. Men han kände sig inspirerad att spela in dem på nytt och låta dem färgas av de känslor och den kunskap han har i dag.
Ett talande, nej, det får väl heta låtande, exempel på att Erik utvecklats mot större självsäkerhet, fräckhet och humor är SexTioTvå. Titeln anspelar på hans födelseår. Den första versionen fanns liksom Gonda på den grammisprisade CD:n. För övrigt en mästerlig "one-man-show" med Erik själv spelande alla instrument och i alla rollerna som programmerare, kompositör och producent. En trollkarl i ordets absoluta betydelse.
Den versionen av SexTioTvå vilar i en sorts vacker gryningsstämning, varslar om en lysande framtid. Många av sina låtar rundar Erik Borelius av med en epilog. Här är den drömlik.
Och så kommer de första takterna i den nya versionen. Vilken rusning! Jag har bara hört en gitarrist som klarat av något liknande, det är min förra idol, Paco de Lucia. Det är en teknisk demonstration, "här kommer Erik Borelius och nu vet jag allt om livet!" Det är samma låt sju år senare - fast egentligen 38 år senare.
Hör hans självsäkra utsvävningar 2.40 in på låten. Här spelar han sig rakt upp på världsscenen. Och så epilogen, pang! Man baxnar. Och givetvis, någonstans i alltsammans har han bevarat det drömska. På en skala av fem stjärnor ger jag denna låt sex.
Och när jag ändå är inne på Paco. Jag hoppar emellan med en avlyssning av min gamla nu ganska raspiga ( tänk vad tekniken har gått framåt!) favorit-LP Almoramia. Paco med gittarkompisen Ramón de Algeciras i låten med samma namn har länge funnits högst upp på hyllan. Men nu får den sällskap med Eriks Säg inte nej senorita, från 1994 just därför att han har med sig flamencogitarristen Albert Vincente. Vilket dubbelpar!
Ja, det där med de sex stjärnorna av fem möjliga kan jag fortsätta med. Jag nämnde förut Yngwie Malmsteen. Hans solospel i den underbart vackra (!) hårdrocklåten Dreaming (Tell me) med gruppen Rising Force ska också ha sex av fem möjliga (här backas Yngwie upp av jazzlegenden Jan Johanssons söner Jens och Anders, och de är faktiskt två av Eriks skolkompisar i Malmö som ingick i första bandet, trion SLEM 1977).
Nya versionen av Blue Flame får samma höga betyg. Den mjuka, vemodiga, poetiska stämningen från förstaversionen finns med även här. Men så åter igen, pang! Erik får rena hårdrock-utbrottet och det är här han mäter sig väl med Yngwie Malmsteen.
Samma sak med My Kind of Picture som har bytt kostym och blivit både svängigare och tuffare.
Jag försöker hitta något att slå ner på men ger upp. Den här skivan går det inte att säga något ont om, om man nu måste göra det. I stället vill jag spä på med en stor eloge till killarna som backar upp Erik, och säkert i vissa lägen hjälper honom att uträtta stordåd: Aare Pöder, keyboards, Johan Granström, bas, Fredrik Bergström och Christer Sjöström, trummor.
Skivomslaget och alla teckningar och texter (bilden ovan) har skapats av art director Johan Adelstål.
...
och som sagt, klicka här så kan du höra själv!

Till sidans början