Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT besökare från ca 50 länder varje månad

 

På den här sajten publicerar vi kapitel för kapitel boken
Han sköt Olof Palme
av kriminalinspektör Börje Wingren och journalisten Anders Leopold.

 

Åter till startsidan

Börje Heeds förord som visar att han efter att ha läst utredningsmaterialet i manuskriptform delade Wingrens uppfattning om vem som mördade Olod Palme.

Börje Wingrens inledning i vilken han ger en sammanfattning av konflikten mellan spaningsledning och förundersökningsledaren, vilken bidrog till ett kaos som allvarlig skadade hela mordutredningen.

Kapitel 1. En teater eller biograflokal är numera ett klassiskt gömställe efter ett statsmannamord. Oswald försökte gömma sig på en teater efter mordet på president Kennedy. 45 minuter efter mordet på Olof Palme kommer en man insmygande på Saga-biografen på Kungsgatan...
Kapitel 2. Om en bok, ett manuskript och anonyma brev som berättar mycket om dess författare.
Kapitel 3. Först ljög biografpersonalen för att dölja att de hade vinfest på arbetstid. Det fick förödande inverkan på utredningen.
Kapitel 4.
För många Grand-män - Mårten Palmes vittnesmål.
Kapitel 5. Victor Gunnarsson inför vittnen alldeles före mordet: I Sverige kan man bli skjuten i ryggen.
Kapitel 6. Han kunde inte förklara på vilket sätt högerhandsken hade försvunnit.
Kapitel 7. Är det bara fantasier, eller lögner, eller tror han - ovetande om vilka som ligger bakom mordet - att han styrker sin position genom att namnge tre CIA-agenter som han påstår sig känna?
Kapitel 8. Hon vittnar om att mannen som kom in på biografen 45 minuter efter filmens början var Gunnarsson.
Kapitel 9. Förhörsledaren: "Jag kan inte se annat än att vittnena placerar honom på mordplatsen".
Kapitel 10. Han hade sin stamkrog mitt emot Olof Palmes bostadsdörr på Västerlånggatan.
Kapitel 11. Under sängen låg en teckning: en gravsten med ett P och en fredsduva. Han nekade till att ha ritat den.
Kapitel 12. Ur den fullklottrade årskalendern hade han rivit bort mordveckan.
Kapitel 13. Mustaschtricket som misslyckades - och blir ett starkt indicium.
Kapitel 14. Hans rock hade spår av krutstänk.
Kapitel 15. Han spelade svensk-amerikan och fick ett hatutbrott mot Sovjetunionen.
Kapitel 16. Chilenskt vittne: Hans ögon tårades när han uttryckte sitt hat mot socialisterna och Olof Palme.
Kapitel 17. Han står med en Magnum i handen på FBI:s övningsbana i Los Angeles.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anders Leopold:

1988 lämnade jag till Palmeåklagarna in en bred genomgång av anonyma brev som förekommit kopplade till Palmemordet. Den analys och de slutsatser som dras i det här kapitlet är mina egna och redovisas också i utredningen. Det är min övertygelse att flera av dess brev - b la allvarliga mordhotelser - skrivits av Victor Gunnarsson. Breven fick aldrig någon större roll i Palmeutredningen - de kunde ju inte heller fungera som bevis för att VG var mördaren. Men om de ställts till Börje Wingrens förfogande i samband med förhören med 33-åringen kunde de haft
avgörande betydelse. Liksom i en eventuell rättegång. Då hade de sannolikt också genomgått en omfattande kriminalteknisk undersökning.
Min genomgång resulterade bl a i att den socialdemokratiske författaren och ideologen Hans Haste blev övertygad om att det var Gunnarssons som låg bakom de allvarliga anonyma brev som skickats ut i Hastes namn och vållat honom stor personlig skada.
Här kan du läsa brevet till Wickbom i original

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 




 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

KAPITEL 18

FÖRST ETT MORDHOT MOT FLERA LEDANDE POLITIKER
SEDAN KOM MÖRDARENS BEKÄNNELSE
I BREV TILL JUSTITIEKANSLER HANS STARK

Den 23 maj 1986 öppnade Sveriges justitieminister Sten
Wickbom ett brev som var adresserat till honom personligen.
Han gjorde det på sitt tjänsterum på
justitiedepartementet och sedan han läst det med blandade
känslor lät han det gå vidare till Palme-gruppen.
Jag vet inte om det föranledde några speciella åtgärder,
det var ju bara ett av många anonyma hotelsebrev som landets
justitieminister fick. Antagligen gick det till våldsroteln
för utredning, och resultatet av denna känner jag inte till.
Det har i alla fall inte haft något inflytande på
utredningen av mordet på Palme.
På justitiedepartementet arkiverades brevet med
diarienumret 632-86.
Det är ett mordhot riktat mot de socialdemokratiska
topparna Sten Wickbom, Sten Andersson och Anna-Greta Leijon.
Jag påstår att detta brev har skrivits av Victor
Gunnarsson. Som jag nämnde i början av den här boken, så är
naturligtvis inga anonyma brev skrivna av Gunnarsson bevis
på att han mördat Olof Palme. Men jag menar att om jag fått
möjlighet att ställa en del frågor till honom om dessa brev
hade hans svar varit synnerligen betydelsefulla vid
bedömningen av hans roll i statsministermordet.
Jag har också en stark känsla av att han fått - och kan
få - det mycket jobbigt i en rättegång när han ställs inför
detta och många andra anonyma brev kopplade till mordet på
Olof Palme med detaljerade upplysningar om att den s k 33-
åringen inte har något med mordet att göra.
Brevet är skrivet på engelska - egentligen kan vi kalla
språket amerikanska eftersom det innehåller amerikanska
uttryck av slangkaraktär, välkända i filmspråket som
Gunnarsson så väl behärskar. Den anonyma brevskrivaren
briljerar med sina språkkunskaper genom att avsluta med
något som troligen är ett franskt ordspråk - franska är ett
av de många språk Gunnarsson behärskar.
Jag återger brevet först i originaltext, sedan översatt
till svenska. I slutet av boken finns en kopia av detta och
några andra handskrivna och textade brev.

Dear Mr Wickbom:
This is a warning I'm not kidding. The men who
assassinated Olof Palme could easyly sqeeze you to death, if
they wanted to.
But no-one is interested in you since you are completely
incompetent and have no political future!
On the other hand Sten Andersson and A.G. Leijon are on
the death-list and they are going to be killed any time.
The 33 year old guy has nothing to do whatsoever with the
crime. Well, in one sense he is involved, because he caused
the gang some trouble by talking to a lot of people on the
street close to the place where Olof Palme was killed.
I'll give you a clue: three get-awaycars were used, two
walkie-talkies and six guys from different
To be continued (p.2)
countries participade in the murder.
If you are willing to enhance the reward to an amount of US
$ 800.000 - I would tell you the whole truth.
(Quand on n'est pas riche, il faut penser au lendemain.)
Sincerly Yours:
Mr. B.W.


Käre Mr Wickbom:
Detta är en varning jag skojar inte. Männen som avrättade
Olof Palme kan mycket lätt döda dig, om de vill.
Men ingen är intresserad av dig eftersom du är komplett
inkompetent och inte har någon politisk framtid!
Å andra sidan finns Sten Andersson och A.G. Leijon på
dödslistan och de kommer att dödas inom kort.
33-åringen har absolut ingenting att göra med brottet.
Nåja, på ett sätt är han inblandad, därför att han orsakade
gruppen en del besvär genom att prata med en massa
människor på gatan nära den plats där Olof Palme dödades.
Jag ska ge dig ett spår: Tre flyktbilar användes, två
walkie-talkies och sex killar från olika
Fortsättning (sidan 2)
länder deltog i mordet.
Om du är villig att höja belöningen till ett belopp av
800 000 dollar ska jag berätta hela sanningen.
(Om man inte är rik måste man tänka på morgondagen)
Din tillgivne
Mr. B.W.

De anonyma breven har tagits fram av Anders Leopold som
också svarar för de flesta analyserna vilka ledde till att författaren
Hans Haste ansåg att Victor Gunnarsson skrev
brev i hans namn och låg bakom flera hotelsebrev.
1) Victor Gunnarsson frias helt från inblandning i mordet
på Olof Palme. Detta brev är ankommet till
justitiedepartementet 23 maj 1986. Det är då sannolikt
avsänt den 22, två dagar efter A-DN (anonymt brev till
Dagens Nyheter) och X-Just (brev till kungen, riksåklagaren,
länspolismästaren m fl undertecknat av en obefintlig
finländare). Det kan vara författat samma dag eller dagen
efter de två andra breven. Tre brev som friar 33-åringen
inom samma tidsrymd.

Det jag här kallar A-DN är ett brev avsänt till Dagens
Nyheter den 20 maj, fyra dagar efter det chefsåklagare K G
Svensson offentliggjort att 33-åringen avskrivits som
misstänkt för mordet på Olof Palme.
Det är skrivet på engelska men med amerikansk slang.
Författaren uppger att han skuggade Olof Palme fyra veckor
före mordet tillsammans med en annan person. Han ger sig ut
för att vara väl insatt i planeringen och genomförandet av
mordet. Han skriver det som ett avskedsbrev, uppvisar vissa
skuldkänslor gentemot Lisbet Palme, but of course the show
must go on
(men naturligtvis måste föreställningen
fortsätta).
Han lämnar Sverige för alltid och kommer aldrig att
berätta något för någon om this fantastic true story (den
här fantastiska sanna historien).
Han skriver att svenskarna kanske aldrig kommer att förlåta
honom, men han vädjar om förståelse för sin svåra situation.
I brevet utpekas a rather rich and well known socialist
author
(en rätt rik och välkänd socialistförfattare) som
uppdragsgivare. Här syftar han på Hans Haste.
Haste nämns längre fram i brevet: But a man... (på svenska:
men en man kallad Haste ser ut att vara väl insatt i många
detaljer och fixade mig ett rum på Hotel Danielsson, ett
ungkarlshotell nära Norra Bantorget).
Han beskriver Hans Holmér som a goof (en idiot) som
försökte kangaroo (kangaroo court = skendomstol) the poor
boy
(den stackars grabben). Och i opinionens ögon är
Holmér a dead duck (en död anka).
The 33 year old suspect (den misstänkte 33-åringen -
VG) beskriver han som en smart kille men all of a doodah
(doodah = grunka, grej). Han är en talför/pratsam och bragging
(skrävlande) kille men han är inte alls inblandad.
Men killen hade en oväntad och förvirrande effekt på
genomförandet av vårt uppdrag.
Han är alltid on the wrong
side of the street
(på fel sida av gatan) snackande med folk.
Det är intressant att jämföra det här med Gunnarssons egna
funderingar i mitt förhör med honom där han säger att om han
känt till att Olof Palme skulle mördas så skulle han inte
snurrat runt med en massa folk i närheten.
I brevet till justitieministern beskrivs 33-åringen som
en stolle som gör just detta; springer omkring i närheten av
den presumtiva mordplatsen och genom sitt uppträdande har
en oväntad och förvirrande effekt på genomförandet.
Den ende som har något att vinna på att sprida sådana
uppgifter är naturligtvis Gunnarsson själv. Han går så nära
han kan utan att medge någon inblandning i komplotten.
Och som bevis för att dessa två brev skrivits av samma
person citerar jag ur brevet till DN:

Three get-away cars...ö och öWe used two walkie-
talkies...

(Tre flyktbilar... och vi använde två walkie-talkies).

I brevet till Sten Wickbom:

Three get-away cars...ö och ötwo walkie-talkies...
(Tre flyktbilar... och två walkie-talkies).

Och tvivlar någon fortfarande på att det kan vara samma
brevskrivare så jämför i de båda breven hans sätt att skriva
get-away.
Jag anser att detta sammantaget visar att det rör sig om
samma brevskrivare. Hans språk är också utpräglad amerikansk
slang. Men knytningen till Victor Gunnarsson då?
Givetvis först detta med att 33-åringen fritas från skuld
men ändå fanns i närheten och ställde till det. Det är lite
mer än han själv berättat om när det gäller hans utflykter
från Mon Cheri mordkvällen. Dock har ingen annan än
Gunnarsson något intresse av att i ett brev som är ett
allvarligt mordhot mot flera av landets toppolitiker lägga
ett ord för den tidigare misstänkte 33-åringen.
Dessutom har vi här Gunnarssons - eller rättare
svenskamerikanen Vic Gunnisons - älsklingsspråk, amerikanska
kryddad med slang.
Men här finns också, särskilt i brevet till Wickbom, några
intressanta detaljer som får tjäna som avgörande bevis (det
finns säkert fler om grafologer och tekniska experter på
fullt allvar analyserade originalbreven).
Den 4 april 1986 skrev Victor Gunnarsson under signaturen
33-åringen ett brev till TT vilket publicerades bl a i
kvällstidningarna.
Gunnarsson kritiserar i brevet pressen och
advokatsamfundet för den hotfulla och degraderande
behandling
han och hans advokater Gunnar Falk och Henning
Sjöström utsatts för.
Men i vårt fall är inte detta det intressanta, inte
heller de språkliga kullerbyttorna och det faktum att
advokaterna över huvud taget tillät honom att publicera det.
Det var första gången 33-åringen tog till orda offentligt,
och det blev ett så förvirrat aktstycke att man som läsare
hade anledning att betvivla mannens mentala hälsa. Det
mynnade ut i religiös fanatism.
Nej, det är den oväntade engelska formuleringen längst
ner på första brevpappret:

To be continued on second sheet (fortsättning på andra
bladet).

Detta skriver han alltså i ett officiellt brev på
svenska som han vet ska publiceras i tidningarna. Vi hittar
samma onödiga påpekande att texten fortsätter på nästa sida
i hotelsebrevet till Sten Wickbom:

To be continued (p.2)(fortsättning sidan 2).

Det är visserligen inte exakt samma formulering. Men då
man vet att Gunnarsson skrivit det svenska brevet med den
helt obefogade engelska sidhänvisningen är det ändå ett
tecken på att det kan röra sig om samma författare.
I ett odateradert brev till tidningen Arbetet skriver den
anonyme på svenska under namnet Stig Andersson:

Den suspekte 33-åringen är tillsammans med
socialdemokratiske skriftställaren Hans Haste till en början
involverade. Båda kommer från Blekinge (VG men inte Haste.
Förf. anm) men medverkan deras blir marginell.

I DN-brevet står det The 33 year old suspect och ...
isn't involved in the matter at all. Det är samma ordval
trots två olika språk.
Med tanke på Gunnarssons stora umgänge med invandrare har
det här påhittade brevet av den obefintlige finske
invandraren Kauko Westerinen sina givna poänger:

Vad nu blir den 33-åringen, tänk; om det är någon polis
eller någon andra som inte gilla honom, därför han eller hon
kan peka åt 33-åringen. Jag själv känner många som ser ut
mycket likadan. Det betyder att någon som vill peka åt 33-
åringen, betyder inte alls att han är mördare. Att t.ex. 33-
åringen (kanske) var den natten nära mord plats, det säger
ingenting, därför att det var mycket andra också.

Det är i det närmaste ett sjukt försök att skriva
invandrarspråk. Och inte särskilt hedrande för en finne som
uppenbarligen kan de svenska orden men saknar förmåga att få
ordning på dem. Jag antar att Gunnarsson i alla fall haft en
rolig stund när han knåpade ihop det här försvarstalet åt
sig själv.
Jag återgår nu till brevet till Wickbom.
I detta brev finns siffror, textade bokstäver och uttryck
som går igen i flera andra brev. Trots att breven innehåller
mordhot inleds de alltid artigt:

Dear mr Wickbom: och i ett av hotelsebreven till
regissören Janne Halldoff: Dear mr Halldoff:, Gentlemen:
till tidningen Arbetet och till Hans Haste, daterat
Carlskrona - stavat med C vilket också Gunnarsson ofta gör i
sitt eget manuskript när han nämner staden som ligger några
kilometer från hans hemby: Dear Hans:.

Den kanske avgörande kopplingen till Victor Gunnarsson är
hans val av signatur på brevet till Wickbom.
Det måste ha varit ett plötsligt infall eller ett exempel
på hans märkliga humor att underteckna brevet med mina
initialer B.W.
Som jag nämnt tidigare var jag i hans ögon näst Hans
Holmér den man som bar ansvaret för att han dragits in i
utredningen av mordet på Olof Palme som misstänkt
gärningsman. Och därför heligt avskydd.
Detta framgår tydligt i hans bok där han anklagar mig för
ojusta förhörsmetoder. Jag går inte vidare in på detta, allt
som sagts mellan oss finns i protokollen, och där finns
snarare bevis på hur juste jag behandlat honom. Dessutom var
hans advokat Gunnar Falk ständigt närvarande. Påståendena om
övergrepp är alltså inget annat än ren lögn.
Allt det jag här presenterat visar sammantaget med
önskvärd tydlighet att Victor Gunnarsson skrivit
hotelsebrevet till Sten Wickbom, även riktat mot Sten
Andersson och Anna-Greta Leijon. Det är i sig själv ett
allvarligt brott. Jag är säker på att den tekniska
bevisningen vid genomgång av de här breven också styrker
detta påstående. Vad som är beklagligt är att Palme-gruppen
inte redan när dessa brev dök upp lade ner tillräckligt med
energi på att undersöka dem med koppling till 33-åringen. Då
hade man haft ett mycket bra utgångsläge i den fortsatta
utredningen.
Gunnarsson har skrivit brevet till Wickbom. Därför har han
också skrivit brevet till Dagens Nyheter, liksom under
namnet Stig Andersson till Arbetet och Westerinen till
kungen och våra juridiska toppar. I tre av breven
antyder brevskrivaren att det var en grupp som låg bakom
mordet på Olof Palme. Redan i inledningen av förhören är
Gunnarsson inne på detta med en grupp.
I det första förhöret säger han:

Det kan ju vara... vi spekulerar ju mycket i det här,
vem det kan vara eller vilken grupp som ligger bakom mordet
och så här... det kan man ju alltid spekulera i.

När förhörsledaren frågar honom om han tror det är en
invandrargrupp säger han följande:

Det behöver inte vara det. Det kan vara det. Det kan
också vara svenskar som har gjort det. Jag tycker över huvud
taget... försprånget, alltså, som mördaren har är så många
minuter och han kan ha stuckit iväg i så många riktningar
utifrån Stockholms stad och vidare genom landsbygden på
småvägar och allt möjligt och skulle kunna ha kommit ut ur
landet, alltså. Man kan ta via borrtornen... man kan ta
helikopter via dom och så vidare ut, kan göra besök på
Grönland eller vad som helst...

Visst låter det snurrigt. Men substansen är ändå att han
pratar om en grupp, flykt västerut, kanske via Norge och
oljeborrtorn med helikopter.
Jag påstår att han fantiserar men ändå desperat vill få
oss att tro att det rör sig om en grupp, inte en ensam
Victor Gunnarsson.
Jag ska därför avsluta det här kapitlet med ett brev som
givetvis från början betraktades som rena dårbrevet. Men
jämfört med de andra breven blir det intressant därför att
det går att koppla direkt till dessa brev och därmed till
Victor Gunnarsson.
Det är samma amerikanska slang, stilmässigt något
förvrängt men ändå mycket likt brevet till Dagens Nyheter.
Och naturligtvis påpekas att 33-åringen är oskyldig liksom
Christer Pettersson.
Det har gått fyra år och brevet skrivs i Stockholm -
eller är i alla fall daterat Stockholm - på Olof Palmes
dödsdag den 28 februari. Året är 1990.
Brevets avsändare erkänner att det var han som mördade
Olof Palme. Han gör det under namnet Abdul Kassem och
beskriver hur det gick till.
Det är ställt till justitiekansler Hans Stark och vi
känner nu igen den inledande hälsningsfrasen Dear mr Hans
Stark.

Med tanke på amerikanskan och en hel del slang är brevet
i vissa delar översatt något förenklat för att göra det
begripligt. Brevet återfinns i slutet av boken och kan
jämföras med de andra.



Stockholm den 28 februari 1990.

Justitiekanslern
Stockholm

Dear mr Hans Stark,

SLUTLIG FÖRKLARING

För exakt fyra år sedan, en ganska kall natt, dödades
Olof Palme på en gata i Stockholm. Detta är mitt tredje och
troligen mitt sista besök i Sverige, och i samband med detta
vill jag göra en bekännelse. Jag kan inte ge mig in på alla
detaljer här, jag kan bara beskriva huvudlinjerna därför att
vi är flera inblandade och det finns inga spår som kan
identifiera 'mördarna'. Jag var känd som Abdul Kassem bland
dem som jag samarbetade med i Stockholm. Naturligtvis är vi
bundna vid tystnadsplikt. Det finns ingen anledning för mig
att för er avslöja mitt riktiga namn. Under åtskilliga år
har jag på bästa sätt tjänat mitt land. Men om uppdraget
strider mot min moraliska uppfattning är jag inte tvingad
att delta i operationen. Men i fallet Palme fanns det utan
tvekan starka önskemål att utan några samvetsbetänkligheter
göra av med honom. Han hade fått för stor rörelsefrihet av
sitt parti. Jag råkar känna till att många av Palmes
partikolleger såg något positivt i det som hände.
En person som haft mycket att göra med politiker och
agenter från utländska underrättelsetjänster besökte mig i
mitt hem någonstans i Asien. Han undrade om jag var villig
att delta i ett attentat mot en känd utländsk politiker. När
han berättade för mig att jag skulle göra en förmögenhet på
uppdraget var det aldrig tal om någon tvekan. Min kontaktman
reste till Paris för överläggningar och återvände följande
vecka och sedan planerade vi vår gemensamma resa till
Sverige. När vi var klara med alla arrangemang flög jag till
Frankfurt där jag träffade Holger som skulle bli en av mina
partners. Från Frankfurt flög vi till Arlanda där jag möttes
av en svensk i medelåldern som också hjälpte mig att komma i
ordning i Stockholm. Vi stannade i hans stad över en och en
halv månad. Vi fick kontinuerligt information om sådant som
vi skulle känna till. Vi bevakade Olof Palmes bostad i Gamla
stan och följde också efter honom och andra människor och
besökte också skyddande ställen som mötesplatsen Oxen.
Genom att studera videofilmer fick vi kännedom om Olof
Palmes vanor liksom vad det gäller några ökända kriminella
figurer. Vi började förstå att vi var seriöst inblandade i
ett planerat attentat mot Sveriges statsminister. Diskret
delade vi upp oss i tre grupper som arbetade oberoende av
varandra. Holger och jag använde en blå Volkswagen Passat
(se brev till DN: 'one blue Volkswagen Passat' och Arbetet:
'En blå Volkswagen Passat'. Förf.anm) utrustad med en
specialgjord radio som stod i kontakt med några
walkie-talkies. Vi var också ansvariga för fem vapen (Det är
lätt att skaffa vapen i dessa dagar).
Trots att vi bodde på olika platser, ibland på hotell och
ibland privat, träffades Holger och jag varje dag. Holger,
som kände Stockholm mycket bra, visade mig omkring i
Stockholms-området. Ibland körde jag och Holger fungerade
som kartläsare. Men det hände också att vi tog tunnelbanan
in till staden. Vid ett sådant tillfälle blev jag tilltalad
av en ung man som tog fel på mig och Olle Nordin, svenska
fotbollslandslagets ledare. Vi blev bara ett par gånger
informerade om de andra fyra medarbetarnas (accomplices
= medbrottslingarnas) aktiviteter utan att känna till deras
rätta identiteter. Vi upptäckte också att våra operationer
blev lättare att genomföra tack vare samarbete med svenskar,
både politiker och polismän. Faktum är att man får se upp
för dem som står under beskydd av det socialdemokratiska
partiet. Vi informerades också om att Palmes telefon var
avlyssnad. Jag måste påpeka att jag och mina vänner alltid
använder täcknamn, ett för varje uppdrag, när vi reser runt
i världen. Mina namn har alltid varit relaterade till olika
uppdrag. Jag har bara använt namnet Abdul Kassem under den
period jag tillsammans med mina kolleger arbetade med mordet
på Olof Palme, annars använder jag mig av andra namn, till
exempel när jag tog in på hotell i Stockholm etc.
Efter en och en halv månads förberedelser var det dags att
gå till aktion. Den 28 februari fick vi veta att Olof Palme
inte hade några livvakter den kvällen och att vi skulle
hålla oss redo. Ett par timmar senare sattes vi i arbete.
Jag blev presenterad för en tysk som hette Heinz och i all
hast blev vi utrustade med walkie-talkies och vi blev också
uppmanade att bevaka Palmes ytterdörr och följa efter honom
när han gick. Med våra apparater var det inte svårt för oss
att hålla kontakt med var och en av deltagarna. Vi hade
skaffat fram två väskor som vi gömde våra walkie-talkies i
när vi kom ner i tunnelbanan. Vi tog samma vagn som paret
Palme. När vi nådde Grand gick Lisbet och Olof in på
biografen och utanför träffade vi Stuart, som var en lång,
ljushårig kille. Efter halva filmen kontaktades per radio
tre flyktbilar (three get-away cars. Se brev till DN och
Wickbom 'three get-away cars'.Förf.anm) vilka skulle
placeras på bekvämt avstånd från Sveavägen. När folket
började strömma ut från biografen fick jag order att korsa
gatan och placera mig i en portgång nära Kungsgatan. Heinz
och Stuart skulle följa efter Palme på samma sida som
kyrkogården och fixa honom en bit bort. Av den orsaken bar
de pistoler med ljuddämpare och en spruta med gift, bara för
säkerhets skull...
Men ödet gjorde att Palme korsade gatan tidigare än
väntat. Han kom in i mitt område och det föll på min lott
att göra slut på honom. En stark spänning bemäktigade mig
när jag smög ut från mitt gömställe och såg hur han kom
närmare. Sedan fäste jag min walkie-talkie innanför min
jacka och tryckte mig upp mot dörren. Jag tog ut min
revolver ur fickan och när Palme var rakt framför mig
steg jag ut och kom upp bakom honom. Nu finns det ingen
återvändo, tänkte jag när jag grep tag om hans axel. Jag
lyfte mitt vapen och kramade till om avtryckaren.
Skottet gick av med ett våldsamt eko och jag förbannade
den dåliga ljuddämparen. Nu gick allting mycket snabbt även
om det tycktes passera i slowmotion. Palme föll till marken
och Lisbet böjde knä framför honom. Jag kunde se att hon var
paralyserad när hon tittade på mig och jag tryckte av ett
skott i hennes riktning mest i avsikt att skrämma henne.
Samtidigt som jag såg att Olof Palme var dödligt sårad fick
jag en id‚. Som jag sa förut hade vi tittat på videofilmer
och nu återkallade jag i minnet bilden av en ökänd kriminell
person som hade en mycket speciellt sätt att gå och springa.
(En del människor säger att jag var förklädd till Christer
Pettersson, men det är inte sant). I det sammanhanget och
för att lugna mig själv koncentrerade jag mig på att
uppträda som en haltande lufs när jag sprang mot och uppför
trapporna i gränden. På vägen uppför trapporna var det en
man som fastställde sin identitet som vi kommit överens om
och han gjorde tecken att jag skulle följa honom. Jag
passerade ett äldre par som kom emot mig och jag kunde lätt
följa min guide rakt ner till Birger Jarlsgatan. Där fanns
en blå Volkswagen Passat parkerad och i denna satt Holger
bakom ratten och väntade på mig. Mannen som visat mig vägen
försvann så fort Holger och jag startade och körde därifrån.
Holger som hade talat med en medhjälpare i sin radio
sa: övi kör norr ut och sammanträffar med de andra killarnaö.
Efter en stund, kanske en kvart, sa Holger på tyska: öHier
ist es!ö. Vi var vid en korsning med en uppfart en bit
framför oss till höger. Jag bytte kläder under körningen
från en täckjacka till en tunn rutig överrock. Det här måste
vara Ulriksdal, sa Holger och tittade på taxikartan medan vi
packade in våra vapen och radiotelefoner i den stora svarta
och rödrutiga resväskan. Vi behövde inte vänta länge förrän
en vit Volvo (a white Volvo) backade ner för uppfarten rakt
framför oss. När Holger signalerade med ljuset hoppade en
blond, storväxt man ur den andra bilen och vi önskade Holger
lycka till och sa adjö. Jag skyndade bort
till Stuart (det var hans namn) med den tunga resväskan och
han sa: öElla!ö med hög röst, men med ett leende. Den andra
bilens förare, han kallades Odd, var norrman och han var
faktiskt ganska lik Stuart. De berömde min insats
och skrattade gott när jag sa något om min högljudda
revolver. Stuart, som hade varit på andra sidan av
Sveavägen, sa att det inte alls hördes så högt. Han hade
gått ner till Norra Bantorget där han plockats upp av Odd.
Ingen av oss berörde vår medverkan i mordet på Olof Palme.
Stuart visade mig injektionssprutan fylld med dödligt gift
som avsågs att användas mot Palme om utvecklingen gått åt
ett annat håll.
I närheten av förstaden Märsta vid en liten by som heter
Rosersberg stannade vi vid en lada. Där stod en man och
blinkade med en ficklampa. Vi svarade på hans signaler med
vårt billjus. När mannen kom till bilen frågade Odd efter
lösenordet genom att säga: Vilken flight? och mannens
svarade: The Fulmar! Då insåg jag att vi hade fått en
välplanerad hjälp av folk som inte deltog i själva
exekutionspatrullen. Det var något som vi i vår bil inte
känt till. Vi lämnade över en del av vårt bagage
innehållande tekniska saker, vapen, walkie-talkies och
kläder. I utbyte fick vi norska nummerplåtar till bilen och
de monterades innan vi fortsatte mot Uppsala.
När vi anlände till den avsedda adressen sa jag farväl
till mina kamrater. Två killar mötte mig där och de följde
mig till en lägenhet, där jag skulle stanna de närmaste
dagarna, som en försiktighetsåtgärd. Under tiden hade jag
fått bekräftat att en massa pengar skulle finnas tillgängliga
utomlands som belöning för min personliga insats. Någon gav
mig också en flygbiljett och pengar att användas för en
resa till en centraleuropeisk huvudstad.
Därmed hade jag kommit till uppdragets slut och jag
återvände till det land och den stad där jag hör hemma. Jag
är stolt över att ha verkställt en sammansvärjning som måste
ha gått till världshistorien. I dag, till Olof Palmes ära,
har jag besökt hans grav med den enkla gravstenen, en
natursten från en karg ö.
Years (ska väl vara Yours. Förf.anm) very truly Abdul.
PS Jag är ledsen för att oskyldiga människor som Christer
Pettersson, Wictor Gunnarsson och naturligtvis Lisbet Palme
har fått lida för det som hänt (på grund av ofullständig
kopia oklart med de sista orden).

Det finns mycket att säga om detta fantasifulla brev, en
story som tagen ur en internationell thriller. Men mer än så
är det naturligtvis inte. Med alla dessa människor
inblandade i det verkliga dramat, därav flera svenskar, hade
inte bara Palme-mordet för flera år sedan varit uppklarat
utan också 50 miljoner kronor betalats ut till någon
eller några tipsare.
Nej, detta är den ensamme gärningsmannens sätt att
stilla behovet av att berätta om sitt dåd som måste ha
gått till världshistorien.

Det första som sades om brevet var förmodligen att
detta var ett av många dårbrev från personer som under årens
lopp på olika sätt erkänt mordet på Olof Palme.
Men vi ser nu, efter att ha studerat några av de tidigare
anonyma breven, att det är samma brevskrivare som kommer
igen. Och nu för första gången erkänner han mordet.
Läsaren har redan sett att här dyker den blåa Volkswagen
Passat och den vita Volvon upp igen. Jämför man breven ser
man att stilen visserligen är förvriden men på många olika
sätt är densamma. Samma sak med språket.
Men man kan göra en säker identifiering genom den
alldeles onödiga avstavningen i uttrycket öthree get-away
carsö, tre flyktbilar.
Det finns i hotelsebrevet till Wickbom och i brevet till
Arbetet. Och i detta brev. Det är som ett fingeravtryck.
Och det är Victor Gunnarssons finger.
Han har en vana att fullständigt omotiverat avstava ord
mitt i en mening. Går man till hans egenhändigt skrivna
manuskript kan man plocka ur ett trettiotal sådana märkliga
avstavningar. T ex:

ut-öva, o-jämlikheten, propaganda-makare, direkt-kontakt,
jätte-massaker, anti-judisk, kollektiv-ansluta,
riks-kändisen m m.

Visserligen är det svenska ord mot engelska, men ändå
fullt jämförbara för att identifiera skrivsättet. I det här
brevet till Stark:

social-democratic, body-guards, front-door, get-away,
slow-motion, taxi-map, fire-arms, head-lights.

Och i brevet till Wickbom:

no-one, death-list, get-away.

I brevet till DN:

heat-packers, gun-men, get-away.

Ser man närmare på storyn följer han en hel del av de
beskrivningar som under årens lopp presenterats offentligt.
Men här finns en mycket intressant sak: Abdul berättar om
grabben som tror att han är Olle Nordin. Förutom det totalt
sanslösa i denna episod är det ju välkänt att Christer
Pettersson är mycket lik den förre förbundskaptenen i
fotboll. Men det är också Victor Gunnarsson med sin kompakta
kroppsbyggnad och sitt breda ansikte med den svarta
mustaschen och raka näsan.
Det är svårt att förstå hur han vågar krypa så nära sitt
eget utseende om han inte innerst inne vill bli avslöjad. Nu
sedan han framträtt i TV höjs förvånade röster. Inte för att
han liknar Olle Nordin utan för att han är så lik Christer
Pettersson. Plötsligt börjar man undra om någon möjligen
tagit fel.
Man ser också att Abdul, internationell terrorist som
bor i Asien, anstränger sig att försöka likna Christer
Pettersson när han springer från mordplatsen och gärna vill
ge läsaren en känsla av att de är mycket lika. Den buffliga
och haltande löpstilen har han tillägnat sig genom att
studera videoinspelningar med Christer Pettersson. Denne var
alltså känd i dessa internationella kretsar långt före
mordet på Palme.
Det är omåttligt fantasifullt. Vad brevskrivaren inte
vet, och vad som inte heller skrivits om i tidningarna
tidigare eftersom man koncentrerat sig på A-lagarens halta,
lufsande löpstil - en förvanskning av vittnesuppgifterna -
är att mördaren sprang från mordplatsen med spänstiga,
kraftfulla steg, som älgkliv. Det har också läsaren nu fått
veta genom de korrekta citaten ur vittnesutsagorna.
Något som varit besvärande för Victor Gunnarsson är den
väska som folk sett honom bära mordkvällen, och som också
vittnen sett att mördaren haft under rocken. I den här
fantasihistorien tar han med väskan som Abdul och Holger bär
sina walkie-talkies i.
På sätt och vis bekräftar han därmed vittnenas
iakttagelse ovanför trappan till Tunnelgatan, vilka ser
mördaren springande försöka stänga igen väskan.
Och vem kan göra det bättre än den som kom rusande med
väskan under den uppknäppta rocken.
Det som här nämnts om de anonyma breven är bara en
bråkdel av det som finns i materialet. Brevet till
justitieminister Sten Wickbom, undertecknat med mina
initialer, är genom bl a detta starkt knutet till Victor
Gunnarsson. Det är samma person som skrivit brevet till
justitiekansler Stark, en person som inlindad i en
fantasifull story ändå måste tala om att det är han som är
mördaren, som öär stolt över att ha verkställt en
sammansvärjning som måste ha gått till världshistorienö.
Och det är Victor Gunnarsson.

Kapitel 19

Till startsidant

Till sidans början