LEOPOLD REPORT

Rackarspelet måste avslöjas
Palmedramat offentliggöras!

Det är sedan länge klarlagt såväl av myndigheter som många av oss privata granskare att det s.k. Palmemordet inte var något vanligt mord. Det var ett av sosseteten välorganiserat och finurligt planerat självmord - beställt av Olof Palme personligen, som på grund av många orsaker ville dö. Regeringens ”hjälpreda” Hans Holmér hade goda kontakter inom Säpo och dess reaktionära bottenskrap med P.G.Näss i spetsen där det lätt gick att skaffa skjutvilligt redskap som mot garanterad ersättning, flykt och full frihet gärna ställde upp och ordnade slutakten. Fast egentligen har det ingen betydelse vem som sköt, då Olof Palme personligen hade beställt sin död. Men ändå har sossetet, polis och rättsväsen hela tiden låtsats jaga en mördare - först i ett stort politiskt mord för att göra offret till en politisk och nationell martyr, men när inte det lyckades försökte man med en ”ensamgalning” för att få det hela överstökat. Men så gick inte det heller, och myndigheterna tycks nu vänta och låta åren gå så att Olof Palme skall få bli en den svenska politiska hjältesagans mystifikation - något för folk att fundera över århundraden framåt. Men så får det naturligtvis inte bli. Allmänheten måste få veta att Olof Palme var orsak till sin egen död, och att just orsakerna i detta fall är de viktigaste att meddela. Varför ville Olof dö? Dessutom är det så många andra som dött i samband med Palmedramat. Varför?? Varför mördades Carl Fredrik Algernon den 15 januari 1987? Det finns klara bevis för att det var mord. Varför mördades tidigare TV- journalisten Cats Falck och Lena Gräns? Det finns bevis också för detta. Dessa två mord hörde samman med Palmes otillåtna aktivitet då och senare. Varför dog Odd Engström, överläkaren Elias Bengtsson, chefs-obducenten Milan Valverius, rättschefen i statsrådsberedningen Jan Forsström, vännen Hans Haste och andra. Varför mördades Victor Gunnarsson (33-åringen) och 78-åriga Catherine Miller i Nort Carolina? Med flera, med flera…

När det gäller orsakerna: Från början var det misstaget med kärnkraften. Först efter olyckan i Harrisburgh i USA gick Palme med på folkomröstning. Om han upplevt Tjernobyl, hade han säkert varit på Nej-sidan, men han var också med om Ågesta-incidenten utanför Farsta, fick leda hemlighållandet av denna för allmänheten och fick stor inblick i kärnkraftens förödande inverkan. Där började han dubbelspelet om kärnkraften, och sanningen om orsakerna till hans finurligt planerade död kom till vår kännedom slag i slag - orsaker som blev allt fler och fler. Dubbelspelet om kärnkraften följdes strax av Palmes stora skräck för kärnvapenkrig och kamp mot kärnvapenrustningen och samtidiga vapenförsäljning. Hans roll som konsult åt Bofors och konsult- arvodena. Uranförsäljningen till Indien i samband med kanonaffären (enligt Lingärde). Den politiska aspekten. Förräderierna mot två klasser - den egna - och arbetarnas. Familjen och de många kvinnorna - (och männen?). Kokainet? Och så kom vi fram till frågan om Olof Palme mot slutet varit mentalt störd? En mycket farlig fråga. Den kunde ju ha förändrat historien helt. Hur var det med den saken? Nu hittades ett utlåtande av Palmes privatläkare i vilket framgick att förhållandet mellan Olof och hans maka Lisbet inte var som det borde. Därtill kom uppgifter från Marjasin-kommissionen att Olof Palme varje år periodvis varit intagen på Roslagstulls sjukhus för provtagningar och observation. Palmes läkare professor Elias Bengtsson var chef där och var ledare vid diagnostiseringen av sjukdomarna hiv och aids. Då ställdes även frågan: Var Olof Palme kanske också hiv-smittad - eller hade han aids som hans ”vän” Ebbe Carlsson? (enligt Olle Alsén). I samband härmed kan meddelas att Palmes mångårige privatläkare professor Elias Bengtsson ville se obduktionsprotokollet fört vid Palmes obduktion för att rätt kunna avsluta sin akt, men han nekades detta av polis och biträdande obducenten Kari Ormstad. Elias Bengtsson kanske haft mycket att berätta om Olof Palmes hälsa - och kanske om hans död? Men Bengtsson dog tyvärr själv en tid strax efter.

Bland annat detta - och mera till - ingår i min bok ”Offrets uppdrag” (min tionde) jag skrivit och försökt få utgiven på mitt bokförlag Rabén & Sjögren och andra förlag. Men sanningen om Palmes bortgång och dithörande otillåtna vapenaffärer tycks av Makten vara absolut förbjudet att offentliggöra. Därför försöker jag efter tretton års forskande på detta sätt förklara det som sosseteten och Säpo hemlighåller. Vem som höll i vapnet har egentligen - från min sida sett - ingen större betydelse, då Palme ville dö och själv hade begärt hjälp. Skyttens namn ingår ändå i mitt manuskript. Men då inget förlag har sting nog att utge min bok, och jag själv inte har råd att bekosta en tryckning med åtföljande distributionskostnader, har jag beslutat att gratis utge manuset ”Offrets uppdrag” via Internet till alla som intresserar sig för Palmedramats lösning. Jag menar att med denna bok verkligen få medverka till Palmegåtans uppklarande. Om du har dator: Du har alltså endast att (klicka) på ”Offrets uppdrag” och du får hela manuset ur din skrivare (ca 92-180 A4- sidor). Dessutom kommer många nyhetsartiklar om Palmedramat att finnas på min hemsida ”Blodsten” (se detta ord) samt många kapitel ur min tidigare bokproduktion. Alltså: Välkommen till min hemsida BLODSTEN som har följande adress: http://home.swipnet.se/blodsten/
E-adress: ernst.lindholm@swipnet.se
Hjärtliga hälsningar

Ernst Lindholm

Mail till Leopold Report

Åter till debattsidan

OM MORDET PÅ OLOF PALME. ANFÖRANDE VID STRÖMSTADS ROTARYKLUBB
DEN 17 AUGUSTI 1998 AV LARS KRANTZ

Uppdaterad 18 08 98

De första gångerna jag talade för en publik om mordet på statsminister Olof Palme var faktiskt här i klubben. Det var Torsten Jansson som inbjöd mig och jag var här första gången den 19 september 1989 och den andra gången den 10 september 1990. Det handlade till att början om massmedias otillförlitlighet och jag tog exempel från ubåten Ulven och palmemordet. Det var Torsten Jansson som satte mig på spåret vad gällde Ulven. Hans far hade ju varit uppbördsstyrman och äldste man ombord. Andra gången jag kom hit visste jag mera om mordet på Palme. Den tredje kommissionen som skulle granska polisens mordutredning, under ledning av lanshövding Marjasin, inbjöd till en offentlig hearing i justitiedepartementet den 14 juni 1995. Jag ska nu börja med det som jag slutade med den gången: Jag sa att ett större och för landet ödesdigrare brott än mordet på Olof Palme var utredningen av mordet på Olof Palme var utredningen av mordet på Olof Palme. Den brottsliga verksamheten pågår fortfarande, dessvärre.
Jag är född i Göteborg 1926, året före Olof Palme. Min far, som kom från Marstrand, var journalist på Segersteds antinazistiska Handelstidningen, och d e t politiska arvet har jag aldrig revolterat emot. Jag höll också på att ärva hans yrke, men vek av mot filmen, hade tänkt mig en framtid som filmregissör. Jag fick ett slags genombrott med kortfilm som hette BRONSÅLDER och handlade om hällristningarna i Bohuslän, med musik av Sven Eric Johansson och Erland Josepson som speaker. Den visades i Cannes, och jag fick pris och betraktades som lovande. Filmen är numera försvunnen. Jag kom att fastna många år i journalistiken, bl a som kriminalreporter, innan jag till slut hamnade på TV i Stockholm, där jag jobbade som producent i 27 år, på något som först hette Kulturavdelningen men efter kanalklyvningen döptes till Fakta.
Ett kriminalreporteruppdrag vill jag särskilt nämna eftersom det gav mig en läxa. Det var ett kvinnomord i Marstrand en sommar. Alla de stora kanonerna från Stockholm kom dit, och de fabulerade så det stod härliga till. En gammal plåtslagarmästare gav mig ett tips på en misstänkt. Jag följde inte upp det, men ett halvår senare åkte mördaren fast i en fälla i Göteborg, i en helt annan utredning, och helt oväntat erkände han mordet i Marstrand. Då lovade jag mig själv att aldrig släppa ett spår.
Och det har jag inte gjort med Olof Palme. Jag har hittills skrivit två böcker i ämnet och lägger numera ut det ena sensationella avslöjandet efter det andra på min hemsida på Internet. Första boken ETT VERKLIGT DRAMA blev en stor framgång utan en enda anständig recension. Jag sålde 13 000 ex på raken och låg en vecka i topp i Svenska Dagbladets bokbarometer. Sen blev jag åtalad och försäljningen stoppad. Andra boken DÖ I RÄTTAN TID fick jag inte ens en förläggare till. Jag hade tänkt dedicera den till min dåvarande maka, med formuleringen "Till min maka utan vars benägna medverkan detta arbete skulle ha varit färdigt två år tidigare" men man avrådde mig. Där står det mesta, men den är tyvärr bojkottad av medierna, biblioteken och bokhandeln. Jag väntar nu bara på en ketchupeffekt, och den kommer väl här i Strömstads Rotaryklubb.
En vecka före mordet for jag från Koster till Stockholm för att lägga sista handen vid redigeringen av en dokumentär för TV om ubåten Ulven. Min fru for från Koster till sina föräldrar i Göteborg och kom nästa dag till Stockholm. Då hade mordet redan skett. Jag hade blivit väckt mitt i natten av en kollega, som ropade i telefon att DOM HAR SKJUTIT PALME. Redan de första nyheterna i radion gjorde mig konfunderad. Hur kunde Palme vara ute och strosa i Stockholms City sent en fredagskväll utan livvakt ? Även Lisbet Palme hade förts tillsjukhuset för skottskador, men sen fördes hon till bostaden för vård, utan någon som helst sjukhuspersonal. Avspärrningarna fungerade inte. Rikslarm gick först två timmar efter händelsen och nyheten var först ute i världen, genom BBC, innan svenska folket fick veta något. Försvarsstabens säkerhetschef blev underrättad av militärattachén i Washington och UD fick rapport från Brasilia. Medan ingen kom sig för att underrätta t ex polisdistriktet på Södermalm. Det var klart från första stund att detta inte stod rätt till.
På eftermiddagen, när min fru kommit från Göteborg, passerade vi mordplatsen. Där var förstås massor av folk och ett hav av blommor. Jag funderade så det knakade på vad som hänt, då min fru säger de förlösande orden: SPINDELNS STRATEGI. Visst katten! Det var namnet på en italiensk film av Bertolucci som vi hade sett tillsammans för några år sen. Den handlade om en man som blev inbjuden till en landsortsstad för att närvara vid avtäckandet av en byst över hans far. Under kriget, när mannen bara var ett år gammal, blev fadern skjuten av fascisterna för att han var ledare för en motståndsgrupp. Den unge mannen försökte nu få veta lite grand om sin hjälte till far, men man gjorde klart för honom att det skulle han inte rota i. Men han gav sig inte, och till slut kröp det fram att faderns gerillagrupp hade planerat ett attentat på Mussolini, som skulle komma till staden. En timme före ankomsten kom beskedet att han hade ändrat resrout. De hade blivit förrådda. Men det värsta var att det var deras egen ledare som hade blivit rädd och varnat diktatorn. Det var krig, och i krig avrättar man förrädare. Samtidigt skulle det ha inneburit en katastrof för motståndsrörelsen. Därför arrangerade de med sin ledares samtycke ett attentat under en operaföreställning. Fascisterna fick skulden, och 25 år senare var det dags att avtäcka en byst över hjälten. SPINDELNS STRATEGI; ja jäklar.
Den nyckeln passar fortfarande i låset. Det var en praktfull sorti som Palme gjorde, som internationellt berömd socialistledare och fredsapostel, de små ländernas beskyddare, orädd kritiker av USA med mera. Det var bara det att den var djupt osann. I den mån man i utlandet kunde skilja mellan Sverige och Schweiz var Palme mest känd som homosexuell vapenhandlare.
I Sverige började vi ändå med frågan vem som sköt. När vi möttes här den 10 september 1990 hade jag kommit fram till att en tänkbar gärningsman faktiskt var -Lisbet Palme. Jag hade i detalj granskat förhörsprotokollen från de 14 vittnen som sett själva mordet. Jag hade klippt isär utsagorna mening för mening och lagt dem i kronologisk ordning så att jag fick fram ett tänkbart händelseförlopp sekund för sekund. Och till min stora häpnad fann jag att den s k gärningsmannen inte kunde ha dödat Palme. Han gick nämligen fram till Palme, lade handen på hans axel och sköt honom med två skott i bröstet när Palme vände sig om. Men Palme är inte skjuten i bröstet. Han är skjuten i ryggen. Därtill med ett finkalibrigt vapen och en kula som inte gått igenom kroppen utan exploderat inne i den. Palme vred sig ett halvt varv och slog pannan i gatan. Storleken på det blåmärke som han fick visade att han avlidigt innan han nådde mark. Omedelbart efteråt kastade sig Lisbet Palme över honom och kysste honom på den blödande munnen. Den s k gärningsmannen mötte Lisbet Palmes blick medan Palme sjönk ihop. Därefter lunkade han in på Tunnelgatan, men inte som man hela tiden har uppgivit uppför trapporna till Regeringsgatan utan Luntmakargatan norrut.
Palme blev alltså inte skjuten med två skott i bröstet utan med ett skott i ryggen, på ett avstånd av 10 till 30 cm. Eftersom det bara fanns en person som stod där, nämligen Lisbet Palme, vågar jag påstå att det också var hon som sköt.
Palme blev alltså inte skjuten med de två upphittade kulorna, som båda hittades av anställda på Sveriges Radio. Allt tal om att Palme blev skjuten med en magnumrevolver modell Smith & Wesson 357 Magnum är blaj. Hela inventeringen av tusentals vapen av detta märke i landet och provskjutning av dem är liksom hela mordutredningen ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Den s k gärningsmannen, som sannolikt var Olof Palmes äldste son Joakim, sköt med en pluggad startrevolver av märket Arminus. Vill ni veta numret kan ni se bilaga 2 i min bok DÖ I RÄTTAN TID.
Efter vårt förra möte blev jag inbjuden på en kopp te till en av mina åhörare, Mechtil von Gohren ovanför Järnvägsstationen. Hon menade att människorna här i Strömstad eller på Koster inte var i stånd att fatta att en kvinna kunde skjuta sin man av kärlek. Det kan faktiskt inte jag heller. Men hon godtog ju min tes att Lisbet Palme verkligen hade skjutit. Det var det annars inte så många som gjorde då. Jag blev mer eller mindre utfryst i debatten och framställd som helt galen. Det kanske jag är, men det är ju inget argument.
Jag beslöt mig i alla fall för att göra en paus i arbetet för att i stället fullfölja vad jag hade påbörjat med dokumentären om ubåten Ulven. Många hörde av sig efter TV-programmet och jag gick vidare i Krigsarkivet, UD:s arkiv och andra arkiv, tyska militärarkivet i Freiburg, t ex, och fick till slut fram bindande bevis för att den officiella versionen av Ulvens undergång var osann från början till slut. Ulven hade inte blivit minsprängd. Den hade inte varit försvunnen. Besättningen hade inte omkommit omedelbart vid förlisningen. Den hade i själva verket sprungit läck efter att ha misslyckats med att sänka en tysk bevärad ångare, som gick från Kristiansand till Stettin. Svenska och tyska marinledningarna hade gjort upp om en alltför realistisk krigsövning, som slutade med att båda fartygen sprang läck. Ulven tog sig tre distansminuter söderut till Stora Pölsan och SS Altkirch, som tysken hette lyckades täta sina läckor i botten och ta sig till Stettin för dockning. Alla ombord på Ulven levde när den sjönk. Efter ett dygn lät man en torpedkon brissera i fartyget. Officerarna sköt sig med sina tjänstevapen medan fem man blev instängda i aktra torpedrummet och levde där i en vecka, tills de begick kollektivt självmord. Hela tiden hade de knackningförbindelser med andra fartyg i marinen. Den svenska marinen lämnade alltså 33 man att dö på havets botten. När jag fått fram mitt material begärde jag företräde hos dåvarande försvarsministern, som hette Roine Carlsson. Jag fick träffa hans statssekreterare Jan Nygren, som var vettskrämd eftersom han trodde jag skulle tala om Palme. Han lovade göra vad han kunde, vilket innebar att han talade med ÖB Bengt Gustavsson, som gav i uppdrag åt kommendörkaptenen Hans von Hofsten att göra en utredning. Den resulterade i en påkostad skrift i polemik med mig. Den återgav sorgfälligt i hela den svenska pressen inklusive Strömstads Tidning och kommendörkapten erhöll Kungliga Krigsvetenskapsakademins pris på 10 000 kronor. Skriften hade bara det felet att den inte innehöll ett enda sant ord. När jag höll föredrag på Sjöhistoriska museet i Stockholm och Sjöfartsmuseet i Göteborg var salarna fulla av gamla sjöofficerare och journalisterna. Men det stod inte en rad i någon tidning. I Göteborg blev det en laddad atmosfär, eftersom det var anhöriga till de omkomna besättningsmännen som ropade högt att "det är mord" ! I fiskemuseet på Hönö är alla lögnerna om Ulven utställda för kommande generationen.
300 år före Kristus skrev den grekiske filosofen Platon en berömd dialog som hette Staten. I den förfäktade han att staten har rätt att ljuga om det är till gagn för staten. Det har den svenska staten i hög grad tagit fasta på. Jag misslyckades med att slå hål på lögnerna om Ulven och återgick till Palme, eftersom det ytterst handlar om hur landet ska fungera som rättsstat och demokrati. Vi går nu till val utan att staten eller något parti eller något medium vågor nudda vid den härva av lögner korruption och brott som omger detta mord och denna utredning. Situationen är ytterligt allvarlig.

Mail till Leopold Report

Åter till debattsidan