Detta är en sida ur
LEOPOLD REPORT 10 000 besök i snitt per dygn på våra sidor 2006

 Till bokens inledningssida
KAPITEL 1

Satans Marionetter
en dramadokumentär om
mordet på Olof Palme
av Anders Leopold

Utgiven på Förlags AB Wiken
1991
Nu i en bearbetad upplaga på Internet baserad på material från de senaste sexton årens utredning och forskning kring mordet.
www.leopoldreport.com

KAPITEL 1.

Santiago de Chile, 22 oktober 1970.
Solen hade just nått topparna på de snöklädda Anderna och reflekterades som gnistrande krevader upp mot den klarblå himlen. Klockan 08.10 rullade den svarta Mercedesen långsamt ut genom de öppna gallergrindarna till Villa Alvaro i stadsdelen Sebastian Elcano i östra Santiago de Chile.
General Rene Schneider var för ovanlighetens skull civilklädd. Det var som om han ville pröva på sin nya politiska roll som blivande överbefälhavare för den chilenska krigsmakten. Det chilenska folket hade valt Salvador Allende till landets president. Majoriteten av väljarna var socialister och kommunister. Men den politiska konstellationen brydde han sig inte om. För Rene Schneider var den chilenska, demokratiska institutionen helig. Som soldat var han beredd att försvara den med sitt liv. Det skulle han få göra fortare än han kunnat ana.
Schneiders inställning till demokrati och lagar hade fått Allende att utnämna honom till landets överbefälhavare. När det offentliggjordes höll Schneider ett kort tal i radion. Med dessa ord skrev han också under sin dödsdom:

"De militära styrkorna kan inte förhindra utvecklingen i ett demokratiskt land. Folket har gett sin röst till Salvador Allende. En betydande del av detta folk är inte villigt att låta andra ta ifrån dem en seger som de tror kommer att ändra och förbättra deras liv. Allende har försäkrat oss att han kommer att följa konstitutionen och lagarna. Han har personligen sagt till mig något som jag håller med om: i denna stund är en regering liknande den Allende kommer att sätta upp den enda tänkbara för att få stopp på våld och uppror."

Nu var allting klart och Rene Schneider kände ett lugn och en lycka som han inte upplevt på många år. Två dagar tidigare hade kongressen lagt sina röster; 152 för Allende, 35 för Alessandri. Allendes valprogram hade på något sätt enat det chilenska folket: flera betydande sociala reformer, lönehöjningar, förstatligande av banker och industrier och av de stora amerikanska koppargruvorna. Schneider var klart medveten om att detta inte skulle fungera friktionsfritt. Motståndet, inte minst från USA var enormt. Men han skulle anföra militären och militären skulle stå på den chilenska demokratins sida.

Den pensionerade armégeneralen Roberto Viaux hade hört Schneiders radiotal men var redan tidigare starkt upprörd över Allendes val av ÖB. Viaux var en liten man med breda axlar som alltid uppträdde i sin generalsuniform, visade upp en bister min och bar solglasögon. Ett fascistmode som senare skulle bli känt över hela världen. Han var högste ledare för en nybildad högerextremistisk rörelse som kallades "Patria y Libertad" (Fatherland and Liberty). Målet var inte bara att bekämpa kommunismen utan att med alla tänkbara medel förhindra att de förhatliga socialisterna fick fotfäste i Chile. Och nu skulle de få en president som valts av just dessa socialister och kommunister! Därtill var en av de militära styrkornas mest ansedda chefer på den nya presidentens sida och skulle styra hela det chilenska försvaret. De var tvungna att agera före installationen den 23 oktober.
Han kastade sig över telefonen och ringde upp president Richard Nixons nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger. Viaux förklarade att "Patria y Libertad" var berett att agera med stöd av CIA. Kissinger försökte lugna ned Viaux och varnade honom för att handla på egen hand innan Vita huset klarlagt situationen och lagt upp en lämplig strategi.
För säkerhets skull skickade Kissinger ställföreträdande CIA-chefen James Walsh till Santiago.
"Mr Walsh, jag vill att ni framför till mr Kissinger att general Schneider redan nu har ett så starkt stöd bakom sig att en militär intervention är i det närmaste omöjlig", sade Viaux forcerat när de några dagar senare möttes i avskildhet i det gamla Guvenörspalatset där ingen avlyssning var möjlig. "Schneider måste helt enkelt elimineras… helst före tillträdet som överbefälhavare."
James Walsh hade handplockats av DCI (Director of Central Intelligence), alltså CIA-direktören själv, Richard M Helms, därför att hans styrka var att aldrig ta ställning eller fatta beslut förrän han rådgjort med sin chef.
"Presidenten är medveten om läget."
"Utmärkt, sir. För att genomföra en kupp begär vi 35 000 dollar i kontanter, automatvapen, handgranater, tårgas och ammunition. Jag vill också ha en av presidenten undertecknad… ska vi kalla det livförsäkring… som mina advokater kommer att sammanställa. Vår plan är: steg ett, kidnappning och undanröjande av Schneider, steg två, verkställande av coup d`état den 22 eller 23 oktober.
James Walsh visste redan nu att Viaux önskemål inte skulle infrias men lovade meddela mr Kissinger. Han nämnde inte heller något om att Kissinger och Helms vid ett möte i Ovala rummet i Vita huset redan den 15 september mottagit direkt order från president Nixon att förberedelser för en miltärkupp i Chile skulle inledas. Men den skulle genomföras först efter vissa kraftfulla aktioner från CIA:s sida avsedda att skapa oreda i den chilenska ekonomin och misskreditera Allende. Nixon hade avsatt 10 miljoner dollar för att finansiera en sådan kupp. Och han hade inte tänkt avslöja detta för kongressen.
Robertor Viaux fick besked av CIA-chefen Helms att "Patria y Libertad" inte i det här läget skulle få någon uppbackning för ett genomföra en kupp. Därtill uppmanades han att inte på något område handla förhastat. Viaux blev rasande. Men han hade sina egna planer.

En av de tio unga officerare som väntade i bilarna vid korsningen Zamora Street och Americo Vespucio Street, åtta kvarter från Villa Alvaro, var löjtnant Roberto Thieme. En kompakt byggd man, drygt 180 centimeter lång med rak näsa i ett brett ansikte med markerade drag. Han var liksom de övriga i Cadet Commando inom "Patria y Libertad" tränad av en speciell CIA-grupp verksam i Santiago under ledning av Federico MacDonald - officiellt anställd som PR-man för Ford Motor Company i Santiago. Thieme var lika fanatisk kommunisthatare som Roberto Viaux. Hans familj hade en lång tradition inom det chilenska bankväsendet. Bara tanken på att det skulle förstatligas och tas över av socialisterna aktiverade honom till ett mänskligt mordvapen.

Korpral Leopoldo Maura körde varsamt i den tidiga rusningstrafiken. Han betraktade generalen i baksätet och tyckte sig se ett litet inåtvänt leende på dennes läppar. Han var stolt över att få köra den blivande överbefälhavaren och valet av honom som chaufför visade att han hade framtiden för sig.
Mercedesen låg i högerfilen när den stannade för rött ljus på Zamora Street. Trafiken från båda hållen på Americo Vespucio Street som körde mot grönt stod plötsligt stilla när fyra fordon rakt framör Mercedesen blockerade all framfart. Ljuset slog om men inga fordon rörde sig. Ett våldsamt signalerande utbröt. Sidofönster vevades ned, nävar knöts och förbannelser vräktes i störtfloder över chaufförerna i de stillastående fordonen.

Leopoldo Maura vred huvudet bakåt för att se om han kunde backa när han för sent upptäckte faran. En man stod snett bakom bilen och drev en hammare genom bakfönstret, han fortsatte efter bilens vänstra sida och krossade även sidorutorna.
Mycket snabbt fick Rene Schneider fram sin revolver ur axelhölstret men hann aldrig använda den. Den unge löjtnanten RT skulle med hot tvinga ut generalen på gatan för att genomföra det som i första hand skulle bli en kidnappning. När han såg revolvern i generalens hand tvekade han inte. Han sträckte in pistolen, en 45:a med åtta skott i magasinet, genom hålet i bakfönstret och tömde den i snabb följd. Två skott hade räckt. Men han sköt i blint raseri. Tre kulor träffade Schneider i bakhuvudet, ryggen och underlivet. Fem skott gick genom framrutan och pulvriserade den helt. Inget träffade Maura.
Löjtnant RT, som tre år senare skulle bli en av de ledande militärerna i kuppen mot Allende, exponerade sig utan att tveka för alla chockade åskådare när han lugnt, nästan makligt, återvände till sin bil med pistolen i högerhanden. De tjutande bilhornen hade tystnat. De vredgade ropen hade dött ut. De som bevittnade dådet fick en olycksbådande vision av framtiden.
Med rivstarter försvann de fyra inblandade fordonen åt olika håll. Leopoldo Maura hade bara en tanke i huvudet. Att vräka bilen rakt ut i trafiken och försöka nå det närliggande militärsjukhuset med generalen i livet.
En dag senare, samma dag som en chockad Salvador Allende installerades som Chiles president, dog Rene Schneider.

KAPITEL 2

Till bokens inledningssida

Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT 1.519.942 besök på våra sidor under år 2003