Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT 1.519.942 besök på våra sidor under år 2003

 Till bokens inledningssida
KAPITEL 2

Satans Marionetter
en dramadokumentär om
mordet på Olof Palme
av Anders Leopold

Utgiven på Förlags AB Wiken
1991
Nu i en bearbetad upplaga på Internet baserad på material från de senaste tio årens utredning och forskning kring mordet.
www.leopoldreport.com

KAPITEL 2

WASHINGTON (TT-AFP)
SJU AMERIKANER HÅLLS FORTFARANDE SOM GISSLAN I LIBANON. DET ÄR TRE ANSTÄLLDA VID UNIVERSITETET I BEIRUT, TVÅ PRÄSTER, EN DIPLOMAT OCH EN JOURNALIST FRÅN ASSOCIATED PRESS (AP).
ANHÖRIGA TILL GISSLAN FÖRMÅDDE I SOMRAS FÖRENTA STATERNAS PRESIDENT RONALD REAGAN ATT KRÄVA FRIGIVNING AV GRUPPEN I SAMBAND MED BEFRIELSEN AV DE 39 PASSAGERARNA PÅ DET KAPADE TWA-FLYGPLANET I BEIRUT.
OMEDELBART EFTER DET ATT TWA-PASSAGERARNA HADE SLÄPPTS UTAN ATT GISSLAN OCKSÅ BEFRIATS ANKLAGADE ANHÖRIGA TILL DE SJU REGERINGEN I WASHINGTON FÖR ATT HA SVIKIT DERAS SAK.
850805-1268

 

18 AUGUSTI 1985

EILAT I ISRAEL

Ingen skulle försöka inbilla honom att det fanns potatis i containrarna. Mäklaren på rederiets kontor i Eilat hade inte heller ansträngt sig för att övertyga honom.
"Mitzander, det är potatis i lasten. OK? En helvetes massa potatis till araberna. Araber älskar potatis. Du har väl inget emot att frakta potatis?"
Nej, det hade han givetvis inte. Det var bara det att mäklaren for med lögner och han ville bra gärna veta varför.
"Mitzander", hade mäklaren sagt med plågad min. "Om jag far med lögner är det min sak. Jag ljuger när det passar mig. Nöj dig med att du får en halv årslön på ett bräde. Är inte det tillräckligt mycket för att du ska ge fullkomligt fan i vad du har i lasten?"
"Jag har aldrig gett fan i vad jag har i lasten, det ska du veta!" hade han svarat grovt förolämpad. "Jag har aldrig i hela mitt sjömansliv som skeppare förflyttat ett fullastat fartyg så mycket som en distansminut utan att ha haft klart för mig vad som fanns i lasten."
"Nej, det här är första gången du gör det. Okay, då! Men du har heller aldrig fått så jävla bra betalt. Inte sant?"
Nej, det var han ju tvungen att medge.
"Det enda som gäller är att lasten kommer fram till Dubai i Förenade Arabemiraten inom utsatt tid. Varsågod, Mitzander. Här är stålarna!"
Han hade tagit emot kuvertet utan att räkna sedlarna.
Under flera dygn hade den ena konvojen truckar efter den andra kommit med containrar och lastat av dem på kajen i Eilat. Civila truckar. Och det hade han ju sett med en gång att det var israeliska lådor. Men nymålade. Försedda med engelsk text.
Potatis! 30 nymålade israeiliska containrar med potatis. Vem fan tror de egentligen att de försöker lura?
Han blötte sina torra läppar med tungspetsen och insåg att om han skrattade åt alltsammans skulle de spricka.
Tio containrar stod uppe på däck och nu när skutan kommit en bit ut i Akabaviken och den förbannade solen stod rakt över deras huvuden såg han att lådorna var lika vackert blågröna som havet. Och eftersom däcket också var grönt, fast i en något mörkare nyans, tänkte han att det kanske var någon knäppskalle som valt den färgen just för at lådorna av någon anledning inte skulle synas från luften.
Kapten Niels Mitzander hade seglat i de här farvattnen med "Herlevsholm" från Köge i nära tre år. I tio år hade han varit fartygets skeppare. Visst var det Pedersen Shipping som ägde skutan. Men det var han, Niels Mitzander, som hållit henne på rätt köl ute på de stormpiskade haven. Så nog var hon som hans egen. Och han hade inte kastat loss från någon enda pollare i någon enda rutten hamn på jordklotet utan att ha haft klart för sig vad som fanns i lasten.
Hur fan kan Pedersen gå med på sådant här utan att inviga mig? Litar han verkligen inte mer på sin gamle skeppare. Potatis! Bla!
Nu kunde han inte låta bli att flina till och smärtan i de torra läpparna fick honom att slita åt sig vattenflaskan. Han lät vätskan skölja över munnen och tog ett par rejäla klunkar. Det kändes som om vattnet rann rakt igenom honom och som om varenda por i kroppens hud var en vidöppen kran som genast släppte ut alltsammans. Luften från den röda Negeveöknen var fruktansvärt torr och gjorde drickandet till en heltidssysselsättning. Det var inte att undra på att han hade en permanent hägring inför sina ögon: en sval Tuborg på Ströget hemma i Köpenhamn en nordiskt ljummen sommarkväll.
Vattnet i flaskan hade kroppstemperatur och kväljde honom. Så efter ett par klunkar till kom en del tillbaka och han spottade fräsande ut det på golvet. Eller rättare sagt på styrman Jeppesens bara fötter storlek fyrtiosex när denne klev in genom bryggans öppna dörr. Han bar en vattenflaska i vardera handen och stank som en tunna saltad sill i sina svettiga klädpaltor.
"Hur fan är det med tysken?" frågade Mitzander och syftade på fartygets ende passagerare.
Jeppesen dröjde som alltid med svaret. Han var den där typen av enerverande människor som tvekade så länge med svaret att när det äntligen kom hade man glömt bort sin fråga. Men Mitzander hade tålamod med sin styrman. Han visste att Jeppesen hade betydligt rörligare intellekt än den lite fåraktiga uppsynen med de stora, runda vattniga blå ögonen gav sken av, och i krissituationer kunde han agera snabbt som blixten så man kunde tro att han långt innan visste vad som skulle hända. Jeppesen var nära två meter lång och rödhårig som en irländare men utan dennes temperament. Det var inget fel på Jeppesen, tyckte Mitzander, bara han inte stank så förbannat!
"En trevlig prick, tycker jag", kom det sävligt. "Han bjöd på ett par whisky och snackade något om att Pedersen skulle gå ihop med en tysk redare och öppna kontor i Dubai."
"Pedersen och en tysk? Fy fan vad pengar kan ställa till med nu för tiden. Du, det är med tysken som med den förbannade lasten: han bär på hemligheter som avsiktligt undanhålls fartygets kapten. Jag gillar inte sådana tag. Det är en sorts myteri, det är vad det är!"
"Skit du i det, Skipper. Han skulle med, det var bara bestämt så."
"Sa han ingenting om varför han tog den här båten, varför han inte valde att flyga i stället för att plåga sig här en vecka i värmen?"
Mitzander lät frågan hänga kvar i luften och gick efter handduken och torkade bort svettdropparna som trängde in i ögonen och orsakade sveda.
Jeppesen plockade makligt fram loggboken och ägnade sig en lång stund åt att leta upp en penna i manöverbordets låda.
"Nej."
"Vadå nej? Frågade du?"
"Nej!" Svaret kom överraskande snabbt. "Stein heter han. Jo, han sa något om att han skulle till Dubai och förhandla för Pedersens räkning. Men han sa inte om vad. Och han sa inget om varför han helst tog sjövägen."
Jeppesen kliade sig fundersamt i skäggstubben.
"Han kanske gillar sjön", mumlade Jeppesen frånvarande.
"I helvete heller! Han är med och håller ett öga på lasten."
"Fan vet om inte Pedersen funderar på att gå med olja."
"Olja? Ska han köpa tankers nu också?"
Mitzander teg en stund och grunnade på vad det kunde innebära för den framtida sysselsättningen. Skeppare på en oljetanker? Nej, aldrig i livet! Att segla med olja i de här farvattnen var som att rida gränsle på en avfyrad torped.
"Och vad går vi med, tror du?" frågade han utan att vänta sig något upplysande svar den närmaste tiden.
Jeppesen tittade till mot Skipper; ett namn som Mitzander burit med sig från kriget. Han hade med sin fiskebåt fullastad med flyktingar dödsföraktande kryssat mellan tyska kanonbåtar i Öresund. Han var en av dem som var med och vann kriget.
Skipper var inte lika lång som Jeppesen men ändå över meddellängd.
I den magra och seniga kroppen dolde sig styrkan hos en tjärat tåg. Jeppesen tyckte att den en aning tillplattade men ändå vassa näsan såg ut som fronten på en av vägverkets snöplogar hemma i Hörsholm. En liknelse som på intet sätt skänkte honom någon svalka.
"Potatis", svarade Jeppesen och sekunden efteråt kastade sig båda skrattande och fräsande över vattenflaskorna.
"Du om det är potatis i de där lådorna ska jag förbanne mig erbjuda den oljeshejk som ska ha dem att personligen skala hela skiten!" hojtade Skipper.
Vinden som svepte in genom styrhyttens öppna fönster var lika het som luften i en bastu om man blåser på kroppen. I den värmen varade inga utbrott länge. Båda tystnade samtidigt flämtande som törstiga hundar.
Jeppesen noterade i loggboken att han tagit över klockan 12.05. En svettdroppe föll från pannan ner där han skrivit och sögs girigt upp av papperet.
"Du hör här!" tjatade Skipper med stigande irritation i rösten. "Israeliska containrar som är ommålade och har fått engelsk frakttext. Fyllda med vad som helst. Men förbanne mig inte med potatis! De ska under stort hemlighetsmakeri till Förenade arabemiraten. Ett land som inte befinner sig i krig. Men jag tror satan ta mig ändå att det ligger vapen i lådorna."
"Vapen? Skulle israelerna sälja vapen till ett arabland? Du är galen!"
"Hela jävla världen är galen. Jag tänker gå och kolla!"
Jeppesen såg förskräckt på Skipper. Han var inte överraskad, men klart oroad. Han visste att Skipper aldrig skulle nöja sig med att segla last i blindo.
"Ah, ge fan i det, Skipper!" försökte han ändå. "Vi skiter i vad det är. Har du någonsin tidigare fått så bra betalt för en enda resa? Jag bara frågar."
"Jag har inte gjort en enda resa utan att veta vad jag haft med mig, det är det som betyder något", fräste Skipper.
Tjurigt ställde han ifrån sig vattenflaskan.
"Du skriv in det här i boken. Skriv att kapten går för att inspektera lasten. Det vore väl fan om inte det är en kaptens rättighet."
Jeppesen suckade. "Om det är en order så..."
En stund senare var Skipper i den smala gången mitt i lastrummet. På båda sidor om honom i flera rader stod containrarna med en knapp halvmeters avstånd från varandra. Det luktade som om hela skeppet i all hast hade målats om. Med ena handen kände han att den gröna färgen där den lagts på i överflöd bara ytligt stelnat.
Ljuset från lamporna var inte tillräckligt så han fick dra undan ett par luckor för att få in dagsljus. Han trängde sig in i det smala utrymmet mellan containrarnas långsidor. Längs med dessa löpte luckor som var fästade med kraftiga bultar. Det enda han behövde göra var att skruva loss dem för att få undan plåten. Skipper var medveten om att färg
skulle skrapas bort men inte ens i sin vildaste fantasi inbillade han sig att det kunde upptäckas vid avlastningen.
Dunkandet från motorerna förtog allt ljud när han med den tunga skiftnyckeln börjad bearbeta bultarna. Den ymniga handsvetten gjorde den jättelika skiftnyckeln med sitt vidöppna, breda gap hal att hålla i och han fick ta i med all kraft. För att ta ut hela sin styrka ur musklerna skrek
han till för varje ryck och han tyckte det var komiskt att ha munnen vidöppen och gapa för full hals och ändå bara kunna urskilja rösten som ett brus i det våldsamma dånet.
Han lät en av de fyra bultarna sitta kvar och kunde på så sätt fälla ner plåten mot golvet. Han var nu så spänd på vad containern skulle innehålla så om det rasat ut en massa potatis hade det inte gjort honom det minsta förvånad. Han väntade sig vad som helst - men inte det här.
"Herrejävlar!" ropade han med sin stumma röst.
Meterlånga svarta tuber låg staplade på varandra. Av omfånget att döma antog han att det rörde sig om minst ett hundratal. Det stod klart för honom med en gång: i varje container på hans skepp slumrade ett hundratal dödsbringande robotar om de andra innehöll samma last. Den vrede som blossade upp inom honom hade inte så mycket att göra med vad robotarna skulle användas till. Han hade full förståelse för att det behövdes vapen för att kriga. Nej, vreden riktade sig mot Pedersen som inte vågat anförtro honom denna skakande hemlighet.
Skipper var inte enfaldig nog att tro att det var av omsorg om hans goda nattsömn som Pedersen tigit. Men helt klart var att skeppet på grund av den här lasten var ett krigsmål.
"Herrejävlar!" svor han igen. Om iranierna fick kläm på att det skeppades robotar från Israel med hans fartyg kunde inte ens styrman Jeppesen rädda dem från en oundviklig undergång.
Han kunde inte direkt avgöra vad det var för sorts robotar, han var bättre på gamla hederliga torpeder från andra världskriget. Men en gissning på att det handlade om pansarvärnsrobotar var nog inte helt fel. Och de var
amerikanska. Således fanns det väl skäl att tro att de skulle smugglas vidare från Dubai till Irak.
TOW US stod det med stora vita bokstäver och därefter en
massa siffror och kodbeteckningar i en obegriplig militärt
överarbetad röra och så under alltsammans med mindre text:
Tub-launched, optically-tracked, wire-guided. Det kunde
han översätta till röravfyrade, optiskt följda, trådstyrda.
När han skulle räta upp sig hölls hans huvud kvar i framåtböjt läge av ett hårt tryck mot nacken. Hårt och kallt. Det gjorde honom så förskräckt att han tappade den tunga skiftnyckeln som han krampaktigt hållit kvar i
vänsterhanden.
Trycket lättade något så han kunde vrida en aning på huvudet. Sneglande över axeln insåg han att han gjort sig av med det enda vapen han hade till sitt försvar.
Han såg in i tyskens gråblå ögon och litet längre ner, ungefär där tungan varit om han räckt ut den, ett svart hål från en mycket grovkalibrig pistol.
Tyskens ansikte var alldeles stelt som om han burit en mask. Han nickade mot containern och gjorde en vridande åtbörd med vänsterhanden. Samtidigt tog han något steg tillbaka så dansken inte skulle kunna använda sig av skiftnyckeln för att slå sig fri.
Skipper fick dra fast bultarna och den svett som nu välde fram ur porerna utlöstes av de nerver som knöt sig i hans mage. När han var klar fick han lägga ifrån sig skiftnyckeln och ta sig baklänges ut ur lastrummet, hela tiden med vapnet riktat mot ryggen.
Tysken slog igen dörren och dånet från motorerna halverades.
Han kan väl för helvete inte skjuta fartygets skeppare!
Skipper försökte desperat tolka tyskens barska ansiktsuttryck. Men de blanka glaskulorna i hans förstelnade anlete var fullständigt livlösa.
I stället för en dödsbringande kula fick han plötsligt en lätt klapp på armen samtidigt som tysken lät vapnet glida ned i högra byxfickan.
"Jag tror vi förstår varandra om jag säger att ni alldeles nyss gick i sömnen och hade mardrömmar", sa Stein på engelska med knappt märkbar brytning och ansiktsmasken löstes upp som om den varit av papier-maché och lagts i vatten. När han öppnade munnen blottades en jämn vit tandrad.
Skippers axlar sjönk ned, benen mjuknade i knälederna.
Faran över. Ta det lugnt bara.
"Ja", sa han med en röst som nästan helt blivit kvar inne i det bullrande lastrummet. "Det är så med mardrömmar, man glömmer dem snabbt när man väl vaknat." Han ryckte åt sig en trasselsudd som satt inklämd mellan två rör och torkade sig i det plaskvåta ansiktet.
"Det här är en lönande resa för er del, inte sant?"
De var fan vad alla snackar om pengar!
"Ja, hittills har den gett bra utdelning."
"Det kan bli fler, förstår ni det?"
Skipper nickade. "Jag är kapten på den här skutan. Därför vill jag veta vad jag har i lasten. Nu vet jag det. Jag är nöjd."
I helvete heller. Jag begriper ingenting. En tysk som
talar perfekt engelska, ommålade israeliska containrar med
engelsk text, amerikanska pansarvärnsrobotar utskeppade från
israelisk hamn till ett fientligt sinnat arabland som
dessutom vad jag vet inte har ett förbannat dugg med kriget
mellan Iran och Irak att göra. På en dansk båt. Vem fan kan
begripa sig på något sådant?

Han bestämde sig för att inte ens försöka."Jag har förståelse för er ... er nyfikenhet, kan jag säga så?" frågade tysken och visade nu upp en betydligt sällskapligare min med upphissade ögonbryn och en antydan
till snett leende.
"Det går alldeles utmärkt att säga så. Nyfikenhet var just vad det handlade om", svarade Skipper sarkastiskt.
"Ni har goda referenser, därför litar jag på att ni låter det stanna vid att ha fått denna nyfikenhet tillfredsställd."
Skipper nickade avmätt.
Referenser? Vem fan har gett honom referenser? Och på vad
sätt är de goda?

Tysken gjorde en gest mot den smala spiraltrappan som ledde upp till däck.
"Tids nog hade ni invigts i det här för att bereda väg för fortsatt samarbete. Men vi kräver obrottslig lojalitet från er sida."
"Det beror ju lite på vem jag ska visa lojalitet."
Han började bli riktigt nyfiken igen, nyfiken på vilka "vi" var.
"Nja, er chef till exempel. Låt mig visa er något. Jag kanske får bjuda på en whisky i hytten?"
Skipper tyckte det lät som ett skamligt förslag. Men en whisky vore nog på sin plats efter den här persen även om han själv helst valde sitt dryckessällskap.
När de kom upp i det bländande solljuset låg hettan över dem som ett tak de körde huvudet i. Skipper tittade upp mot Jeppesen på bryggan. Han såg bekymrad ut.
Ett par man ur besättningen satt i skuggan av kommandobryggan och spelade kort. Alla ombord var på grund av den olidliga värmen befriade från de normala underhållssysslorna. Araberna tycktes härda ut medan
danskarna låg i det närmaste utslagna i skuggande skrymslen. Alla väntade på den befriande skymningen.
"På grund av den här lilla incidenten kan jag redan nu ge er det meddelande från ert rederi som ska bekräftas genom en radioorder om ett par dygn", sa Stein när de kommit in i hytten. Han räckte över whiskyglaset innan han ur sin portfölj tog fram ett igenklistrat kuvert med rederiets röd-vita logotyp.
Skipper gjorde det bästa av situationen och tömde glaset. Han var fortfarande så upprörd att händerna darrade lätt när han öppnade kuvertet.
Brevet var författat av Jörgen Pedersen.

Niels!
Känner jag dig rätt vet du vid det här laget vad som finns i lasten. Jag ber dig bara följa de instruktioner du fått på radio. Jag antar att du är störtförbannad på mig. Men du får ursäkta att jag inte
invigde dig i det här från början. Vi ska reda ut detta när du kommer hem.
Det är amerikanerna som sköter den här historien. Allt är mycket känsligt, milt sagt. De har i alla fall största förtroende för dig. Du är redan känd som dansk krigshjälte, sådant gillar man i USA. Så lev upp till det!
Ta det alltså kallt. Det är mycket pengar i det här för oss - och för dig.
Med detta brev bekräftar jag ändringen av destinationen:
Du går till Banda Abbas, Iran!
Hilsen Jörgen.

Till Iran!
Skipper stirrade med avsky på tysken som om det var han som utdelat ordern. Skipper tvivlade en lång stund på vad han läst. Men det stod där klart och tydligt. Han skulle till en iransk hamn. Han fraktade med sitt skepp en jättelik amerikansk vapenlast till Iran. Till Iran!Skipper läste brevet för tredje gången. Jo, det fanns inget utrymme för missförstånd. Han skulle till Iran. Alltså till det land som efter revolutionen var USA:s svurna fiende, det land som anlitade terrorister för att ta amerikanska
medborgare som gisslan. Och Iran tackade och tog emot, Iran som såg USA, Den Store Satan, som källan till all världens ondska.
Vad ligger bakom detta hänsynslösa dubbelspel? Av vilken
vanvettig anledning förser USA båda sidor med vapen?

Skipper kände en våg av vrede skölja genom bröstet och för första gången i hans långa sjömansliv slog tanken på att utan vidare överge skeppet rot i hans hjärna. Han var ju på väg att med sin last bli delaktig i den islamska slakten. De robotar som låg där i containrarna skulle tack vare hans insats sprida död och förintelse bland unga män och oskyldiga
civila.
Nej Pedersen, det här ska du inte lura in mig i. Detta ska du få höra ett och annat om när jag kommer hem till Köpenhamn om en månad. Det här får världen inte vara ovetande om. Så lätt gör man inte kapten Niels Mitzander till en av Den Store Satans marionetter.
KAPITEL 3

Till bokens inledningssida

Detta är en sida ur LEOPOLD REPORT 1.519.942 besök på våra sidor under år 2003