Av Anders Leopold
Den 28:e december 1959 besökte den sedermera mycket populäre TV-mannen
Arne Weise Friedrich Jürgenson i dennes dåvarande bostad Tyska
Brinken 28 i Stockholm. Han var övertygad om att Jürgenson inte
var en bluff. Men han ville ändå försöka få full
klarhet i om rösterna existerade - eller möjlighet att helt avfärda
dem.
Han såg seriöst på inbjudan eftersom han hört att
den kände forskaren i parapsykologi, professor John Björkhem,
också skulle vara med. Han tog också med sig obrutna band från
Sveriges Radio.
Med vid det här mötet var också Weises dåvarande hustru
Els-Marie, Jürgensons hustru Monica och hans syster Elisabeth.
Som vanligt vid besök hos Jürgenson fick gästerna lyssna
på olika inspelningar innan de egna försöken tog vid.
Det var särskilt en inspelning som fick åhörarna att
reagera starkt. FJ berättade att han fått ett meddelande från
Ryssland att hans barndomsvän från Odessa, den kände yogaledaren
och författaren Boris Sacharow, dödats vid en bilolycka.
Givetvis försökte FJ intensivt under de kommande dagarna att via
radio och mikrofon få någon form av kontakt med vännen
Boris. Till slut lyckades det. Inspelningen gjordes på juldagen 1969,
tre dagar före Weises besök.
Direkt efter inkopplingen av mikrofonen hörs en viskande röst
som säger:
Am apparaten dein Boris" (På apparaten din Boris).
Vad som förbryllade FJ var de kraftiga stönanden som sedan
följde. Han kunde också direkt efter dessa uppfatta samma röst
som sa:
So kalt.
Friedrich Jürgenson hade, som beskrivits i
bakgrunden till detta material, en exeptionellt känslig hörsel,
testad på Tekniska högskolan i Stockholm av professor Torben
Laurent. Han hade också gedigna språkkunskaper som öppnade
möjligheten för honom att översätta det märkliga
blandspråk, polyglott, som "rösterna"
ibland använde sig av på banden, främst på ryska,
tyska och italienska som Jürgenson talade och skrev i det närmaste
felfritt. Men i nästan alla meddelanden finns också svenska ord.
Ingen, inte ens FJ, har kunnat ge en förklaring till varför detta
komplicerade blandspråk används.
Detta gav honom ett försprång före alla andra som lyssnade
på inspelningarna och oftast kunde gästen inte höra någonting
förrän FJ talade om vad som sades. Så när det gäller
de sämre inspelningarna menade många att det var FJ:s påverkan
som ledde till att man uppfattade rösten. Det kan mycket väl ha
varit så i många fall - men det kanske också var en nödvändighet
för att ge andra en chans att lyssna sig till vad som sades.
På samma sätt kan därför mitt avslöjande av vad
rösten sannolikt säger påverka lyssnaren. Därför
kommer jag, efter den här första inspelningen som får ses
om en introduktion, att låta dig lyssna på bandet först
innan jag berättar om bakgrunden och vad som sägs, enligt FJ.
Dagen efter julhelgen 1959 fick FJ en bok från Sacharows förlag
vilken var avsedd som julklapp. Bokens titel var "Das grosse Geheimnis"
och på baksidan fanns en bild av vännen Boris i yoga-ställning.
Han gör en djup inandning som om hela magen dras in mot ryggraden.
Det är denna in- och utandning som hörs på bandet och just
innan det avbryts en röst som säger So kalt.
Dein.mp3
Förutom omständigheterna kring den här inspelningen är
gästerna också överens om att de hör rösten säga
"So kalt".
Så bestäms att de ska sätta på bandspelaren som bara
har en mikrofon, placerad på bordet mitt i sällskapet.
Direkt vid inkopplingen hörs ett enda ord. Det är också
typiskt med dessa röstmeddelanden att de ibland vid mikrofoninspelning
består av endast ett ord. Ett ord som om det tolkas rätt och
kommer rätt i sitt sammanhang ska visa att det pågår ett
kontaktsökande från andra sidan, enligt Jürgenson. Dock
dåligt utvecklat.
Det är också vanligt att ett framkallat ljud i rummet omvandlas
till en röst, som om det skapas en bärvåg som utnyttjas.
Ofta förekommer just den här typen av fenomen vid direktinspelning
med mikrofon:
I stället för knäppet när bandspelaren
sätts på hörs en röst.
Lyssna på inspelningen. Det är FJ själv som talar direkt
efteråt och konstaterar att det hörs, alltså att bandspelaren
ger utslag och är klar för inspelning.
Posk.mp3
Du ska ha klart för dig att alla närvarande är mycket
vaksamma på vad som verkligen sägs i rummet. I det här fallet
är FJ:s "Nu hörs det" det absolut första som någon
säger sedan bandspelaren satts på och det enda som från
start ska finnas på bandet när de lyssnar på det.
Men mycket kraftfullt och tydligt bryter alltså en röst in just
i inkopplingsljudet, som ju är borta, och rösten säger: Poskola
eller Poskala.
Det är ett finskt ord och det kan vara en dialekt som gör det
svårt att upptäcka a eller o.
Länge trodde FJ att rösten syftade på orten Påskallavik
där familjen hade bekanta. Det skulle ta nio år - på dagen
- innan han fick förklaringen.
Friedrich Jürgenson: På dagen nio
år efter den här inspelningen fick jag ordet förklarat,
alltså den 28 december 1968. Fröken Anne M. Hansson, finländska
bosatt i Sverige, besökte mig. Hennes fästman hade omkommit vid
en trafikolycka. När hon hörde den här inspelningen visade
hon ett kort på sig själv och fästmannen kind mot kind.POSKALA
betyder på finska "på kinden". Här rör det
sig om precognition, förutkännedom, varsel. Något
som vid senare inspelningar blev tydligare då meddelandena fick en
mer begriplig innebörd.
Även för FJ var det här meddelandet svårbegripligt.
Kanske gavs det bara som ett exempel på vad som komma skulle, att
man kunde läsa in i framtiden - allt enligt FJ.
De närvarande har ännu inte avlyssnat bandet varför man inte
vet vad som kommit in. Vid avlyssning hör man allmänt samtal mellan
de närvarande.
(Els-Marie Jürgenson): Friedel har du satt på nu? FJ:Ja,
ja... va?
Direkt här ingriper en främmande röst: Tanner
Tanner varefter FJ fortsätter: ... nej, nej, nej, nej...
Kort otydbart samtal. Någon av damerna säger:...vänta...
Svag viskning som går att uppfatta Har du dukat. Detta
är denna inspelning:
Finskt.mp3
Här följer Jürgensons kommentar:
Friedrich Jürgenson: Här hörs
två främmande röster. TANNER TANNER sägs av en kvinnlig
röst. Tre år senare förklarades ordet, alltså ännu
ett fall av precognition. 1963 besöktes jag av en ung, förtvivlad
kvinna vars fästman begått självmord. En tid efter besöket
skickade hon mig en bok av den engelske forskaren dr L Johnson, Det stora
problemet. Flickan hade strukit under några rader där forskaren
citerade ett meddelande från andra sidan: Studera alla slags trådlösa
meddelanden. Vi (de döda) hoppas snart kunna få fram möjlighet
av förbindelse mellan oss och er. Det hela är bara en fråga
om våglängder. Jag fann boken intressant och läste vidare.
Plötsligt på en sida fick jag se namnet på ett känt
engelskt medium, tidigare obekant för mig. Hans namn var Tanner.
Viskningen HAR DU DUKAT kan syfta på att vi skulle äta en bit
mat. Rösten påminner om Lena, radioassistenten på andra
sidan, som leder mig rätt när jag söker på radion.
FORTSÄTTNING
TILL PARANORMAL-SAJTENS FÖRSTASIDA
|