Piraten var göteborgare
när han gjorde succédebut
Uppdaterad 030415

Hans vagga vaggade i Skåne. Han studerade i Ystad och Lund. Hans advokatbyrå låg i Tranås. Men sin litterära debut började han faktiskt i Västsverige. Det var på Henriksbergs terrass han satt och fabulerade ihop Bombi Bitt och jag.
Piraten var göteborgare, när han slog igenom som författare. Det var förra århundradets mest framgångsrika litterära svenska debut. Och den ägde rum i Göteborg. Bombi Bitt och jag låg på bokhandelsdiskarna den 24/10 1932 och såldes i 18.200 ex. på två månader.

Piraten bodde sedan ett år på Olivedalsgatan. Och boken var, påstod han i varje fall själv,
skriven på Henriksberg. Det var där han satt och plitade ned sina barndomsminnen, upplyste han 1943 under ett kort besök i Göteborg på direkt förfrågan. Det var en tidningsskribent, Hugo Wistrand i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som undrade och som sedan i spalterna refererade "den celebre författarens" besked.
Där satt han erinrade han sig, under våren och försommaren 1932 varje dag mellan halv två och fyra. Det var ljuvligt. "Solen lyste, späd grönska sprang ut, älven glittrade blank, larmet från hamnen var som en symfoni". och det serverades många lättgroggar.
Piraten stannade i Göteborg från 1931 till 1935. Han återförenades med sin fru Karin, född Jerlov, som två år tidigare lämnat Tranås och etablerat sig som tandläkare i Lerum.
Paret skildes 1935 och med den nya kvinnan i sitt liv, Tora Hallgren, och hennes son, John, slog han sig ned i Lund och Kivik. De båda flickor Fritiof kom att gifta sig med hade han träffat redan i Lund omkring 1915, där de då studerade medicin. Han var dryckesrörd och höll sig upprätt med hjälp av en pelare i Grands kafé, nuvarande Piratenfoajén, har hustru Tora berättat i sin minnesbok "Högsta" vinsten (1983). Flickorna sade i munnen på varandra att med den mannen skulle de icke vilja gifta sig, trots att han var elegant klädd och uppträdde artigt. Men så blev de gifta med honom båda två - dock icke samtidigt!

Vad hände under Piratens göteborgstid? Han kom till staden i slutet av oktober - ungefär vid samma tidpunkt som jag föddes i Ystad (1931). Det står ordentligt antecknat i folkbokföringsregistret på Landsarkivet, att e.o. hovrättsnotarien Nils Fritiof Adam Nilsson flyttade in på Olivedalsgatan 13 den andre november 1931.

Efter två år flyttade han den tjugotredje november 1933 till Kungshöjdsgatan 11-hörnet Arsenalsgatan 1.
I slutet av 1935 lämnade han Göteborg. Först kom han till Lund och i januari 1936 till Menton i Frankrike. Själv kom jag från Ystad till Göteborg 1936 och är ännu kvar.

Men vad sysslade han med efter sommaren 1932, när manuskriptet till B B & j var levererat?
Han skrev färdigt Bock i örtagård, som kom ut i december 1933. Ett svagt rykte säger att han tjänstgjorde vid rådhusrätten. Det konfirmeras av göteborgsadvokaten Paul Sundberg, som berättat en historia. Den handlar om hur Piraten en måndagsmorgon på väg från Weises, där han styrkt sig med en frukostöl, möter sin chef vid rådhusrätten, borgmästare Lindberg. Denne stannar till och ger sin underlydande en reprimand. "Notarien borde vara på sitt tjänsterum vid den här tiden på förmiddagen." En vecka därefter promenerar Piraten till-
sammans med sin vän advokat Sundberg på Kungsgatan. Han möter då på nytt borgmästare Lindberg - nu i sällskap med landshövding von Sydow. Piraten sträcker upp högra handen.
"Tjänare, von Sydow", säger han. Landshövdingen besvarar hälsningen. "Tjänare, tjänare!"
Detta förundrar storligen advokat Sundberg. "Men", frågar han när de båda prominenserna passerat, "du är väl inte DU med LANDSHÖVDINGEN!!? Piraten svarar med triumferande min: "Nej", förklarar han, "det är jag visserligen inte, men du förstår, sådana där höga herrar vet inte vilka de lagt bort titlarna med - och så ville jag ge Lindberg en känga."

I Piratens diktning intar staden Göteborg inte någon större plats. I den lätt makabra men starkt gripande titelnovellen i Småländsk tragedi reser den olycksalige skomakaren två gånger till Göteborg - en gång levande och en gång död.
I den numera avsomnade tidningen Göteborgar´n skrev han ett kåseri Bland falska och äkta gentlemän i Lilla London. Där finns en episod när Piraten och hans gamle vän, Filip Liljeholm, från studietiden i Lund, har återfunnit varandra och sitter på krogen - Grand Hotel Haglund, som inte finns kvar idag. En kväll blev vi så uppmuntrade så vi började sjunga. Det satt, av en händelse, för några ögonblick en känd göteborgsmiljonär som var inne som hastigast för att ta en drink, naturligtvis satt han inte någon längre tid på krogen. När han hörde vår sång så tillkallade han hovmästaren och frågade honom, om de brukade servera berusade personer. Men hovmästaren var vår vän och sa, dom är inte alls berusade de här två herrarna. Det är ett par engelsmän, som håller på att lära sej svenska och dom tror det går bäst när man sjunger. Miljonären (en av Lilla Londons lorder) log genast överseende, när han hörde att det var engelsmän.

Förebilderna för Piratens mer eller mindre lustiga figurer har forskningen trott sig avslöja. I ett fall står det emellertid helt klart. Det är Philip Strand, huvudperson i novellen Elsa får Piano i boken Småländsk tragedi. Extralärare Strand var Filip Liljeholm. Det insåg alla i hans bekantskapskrets. Från professorerna på Högskolan till servitriserna på Gropen (Gyllene Hornet, Palace). De pojkar som gått på Latinläroverket i Gbg minns säkert hans rykte som universalsnille. Adjunkten Liljeholm, filosofie licentiaten - sedermera hedersdoktorn, var en av Göteborgs genom tiderna mest färgstarka och uppskattade pedagoger. Hans huvudäm- nen var latin och matematik. Därutöver undervisade han -med full behörighet- i franska , svenska och historia. Om det behövdes kunde han också undervisa i nationalekonomi, fysik och kemi. Han skyltade inte gärna med sin lärdom. "Hans kunskaper var större än hans behov att manifestera dem" enligt en reporter som hade intervjuat honom.

I novellen bor Philip Strand i en våning utåt Stigbergshållet med balkong mot hamnen och utsikt mot varven på Hisingssidan. Ett stenkast från Henriksbergs restaurang. Det var på göteborgskrogarna Piraten umgicks med Filip, nästan lika regelbundet som under Sturm und Drang-perioden i Lund. I det sällskapet fanns även Frank Heller (Gunnar Serner) som inspirerades att kalla Filip Collin efter sin vän under studietiden. (Källa: Anders Franck)

Piraten flyttade i november 1933 till Kungshöjdsgatan 11 och Bock i örtagård kom ut i december samma år. Två av hans förnämsta böcker blev publicerade under hans tid i Göteborg. (Strålande recensioner av Ivar Harrie GHT, Anders Österling SvD & E.J.)
Det var en fin gammal fastighet i kvarteret Arsenalen, som Piraten flyttade in i. Huset har ej förändrats sedan Piratens tid mer än att det idag har en modern port. Den ursprungliga nummerskylten "11" är kvar och ovanför portalen finns en minnestavla i sten med inskriptionen:
"På en del av det område, varå stod det här förlagda Artilleriregementets Arsenalsbyggnad,
är detta hus uppfört 1907".
På den gamla arsenalsbyggnaden i fransk borgstil fanns två krenelerade dubbeltorn i varje hörn, vilka har bevarats. Kungshöjdsgatan 11 är sammanbyggd med Arsenalsgatan 1 och på andra sidan gatan finns en liten kulle med utsiktsplats. Här satt Piraten under våren och sommaren 1934; rökte en cigarrcigarett och njöt av sina framgångar som författare.

Vad hade han för umgänge förutom Filip Liljeholm? En av hans grannar på elvan var domkyrkokomministern sedermera kontraktsprosten Robert Jansson. Denne var känd som en glad lax och han brukade spela kort och fröjda sig över en råbiff och ett glas vin på onsdagskvällarna hos doktor Henrik Allard, stans berömde husläkare. I detta lite frivola umgängesliv mellan skål och vägg passade naturligtvis Piraten in. Han hade också lärt känna en sjö-kapten, som bodde snett över gården. På en av Piratens "lappar" (allt material var donerat till Lunds Universitetsbibliotek.) har piratendoktoranden Magnus Öhrn funnit följande rader:
"Nis äter söndagsfrukost hos mig, i köket, i Kungshöjdsg 11. Räkor och smör, jag rostar bröd och Nis öppnar konservburkar med en kängknäppare! - Brännvin saknas! Då övar vi utpressning mot sjökaptenen snett över gården (Han som tog supen bakom ryggen på sin fru)."
Nis Petersen är den berömde danske författaren som var nära vän med Piraten.
Nis vistades på Hultafors under två längre perioder på trettiotalet. Förmodligen för sin alkoholism. Det var där de båda hade träffats första gången.

Bankdirektör Hugo Barne (född Nilsson) 1895-1979
Min farbror Hugo var klasskamrat med Fritiof 1911-1912 på Ystads högre allmänna läroverk för gossar. Hugo blev sedermera chef för Handelsbanken i Ronneby. De gamla skolkamraterna träffades då och då i Ystad.

Under min karriär vid Flottan i Karlskrona 1951 besökte jag Hugo och hans hustru Elsa, när jag hade permission över en weekend. Vid ett tillfälle fick jag bli fjärdeman vid ett bridgeparti. Jag minns att Hugo berättade att han under ett besök hos sin bror Einar i Göteborg 1934 hade träffat Fritiof. Piraten tyckte naturligtvis att det var bra ha en vän som förstod sig på bankaffärer. Dessutom var Hugo en glad garcon, som gärna svingade en bägare. Hugo erinrade sig att en kväll var det en prost, en läkare och en sjökapten med i sällskapet. Det måste ha varit Robert Jansson och Henrik Allard (Dr. Allards gata uppkallad efter honom). Piraten hade hållit igång med alla sina oskattbara berättelser. Hugo hade aldrig skrattat så mycket, han trodde att såret i hans nyopererade mage skulle spricka.

Har Piratens levnadstecknare gjort något större nummer av att han var göteborgare, när han slog igenom som författare? Har det uppmärksammats av Göteborgs stad? NEJ!
Det är anmärkningsvärt. Där får turisterna inte minsta vink. Gbg brukar annars - i rätt bullrande ordalag - presentera sig som en öppen stad. Men om sitt förflutna som litterär operationsbas för Bombi Bitts andlige fader tiger det som muren på Carolus Rex. Och det är den muren som går runt Arsenalsgatan fram till Piratens Utsiktsplats. Mitt förslag om att sätta upp en "gatuskylt" därstädes, har behandlats kallsinnigt av de ansvariga i kommunen.
Piratensällskapet har genomfört ett annat av mina förslag. Det blev verklighet den 9 april 2000 då en minnesplatta sattes upp på Henriksbergs fasad vid ingången till Kajutan.

Händelsen blev uppmärksammad av TV och press. Birgitta Stenberg, som fick Piratenpriset 1999, läste ur en av sina böcker. Landshövdingen Göte Bernhardsson, medlem i sällskapet, var där. Invigningstalet hölls av advokaten Bengt Jerlov, som tillsammans med Einar Höier Harksen i Göteborg var de ursprungliga initiativtagarna till bildandet av Piratensällskapet 1982. Bengts faster, Karin Jerlov, var Piratens första hustru.
SVT Väst gjorde ett halvtimmesprogram med mig själv som sändes i TV2 i april o. maj 2000.

Piraten hade en stor längtan till havet. Denna längtan fick han utlopp för genom en av hans allra äldsta och bästa vänner. Det var den på bohuskusten legendariske läkaren och oförvägne djupvattensseglaren med. dr. Rolf Hallgren, på 20-talet provinsialläkare i Hälleviksstrand. Otaliga gånger hade hans seglarbroder Piraten följt honom på färder i Östersjön, på Kattegatt & Skagerack, och en sommar gjorde de en långsegling runt England med hans kutter AKKA. Från denna äventyrliga seglats har Piraten berättat i novellen Balaklava i boken Flickan med bibelspråken 1959. Akka är i berättelsen omdöpt till Balaklava och kaptenen heter John Mars. Detta namn hade P. tagit från Rolf Hallgrens son John, född i mars.
Till rors sitter Tora Hallgren, som 1935 gifte sig med Fritiof Nilsson.

Jag har även forskat fram att namnet Balaklava kommer från ett gammalt gästgiveri i Gamle Fredrikstad, Norge. Vid besök i augusti 2000 fick jag höra skrönan om varför gästgivaren på 1800-talet hade döpt om sin krog till Balaklava. Berättelsen berättas muntligt enligt den norska traditionen. Detta har naturligtvis tilltalat "raconteuren" Piraten som själv stod för den muntliga berättartraditionen. (Balaklava är en hamn på södra Krim, Urkraina). Här utspelades
slaget vid Balaklava 1854. Händelsen har skildrats i en dikt av Tennyson och i filmen
"De tappra 6oo" med Errol Flynn. Jag har själv sett filmen på biografen Flamman i Göteborg.

Nedtecknat under hösten 2000 och omredigerat 2002 av Jan-Axel Barne.
Till sidans början