Har du något du skrivit som du tror andra vill läsa så hör av dig till oss. Här publicerar vi alster från både debutanter och proffs.

Åter till Piratensidan

Piratens Vollsjö och piratenmuséet

Gräshoppan
av
C.H. "Chet" Wickenberg

Bilen är på väg norrut. Däcken smaskar kärvänligt mot vägbanan och motorn brummar trivsamt. Per kör denna sin första bil, ägarstolt och upprymd. Han har året innan erövrat sitt ingenjörsdiplom, fått sin första anställning och har nyligen köpt bilen, "bättre begagnad", av en äldre arbetskollega. Bredvid Per i framsätet sitter Stina och i baksätet hans mor, Ingeborg. Man ska besöka Pers morföräldrar i skogsbygden.

Stina är jämnårig med Ingeborg men har aldrig varit gift, fast det lär ha varit nära ett par gånger. Kanske är det därför hon adopterat Pers hela morssläkt. Även hon kommer från de trakter dit man är på väg och delar många ungdomsminnen med Ingeborg. Stina kan dyka upp närsomhelst och varsomhelst, vid födelsedagar, bröllop, konfirmationer, begravningar och annat. Däremellan står hon oväntat vid dörren, fast detta vållar sällan någon förargelse, ty hennes inlemning i släkten får närmast betecknas som total. Per är vagt medveten om att hon varit husmor vid några storgods och sedan förestått ett ålderdomshem, fast numera tycks hon ohämmat förfoga över sin tid.

Hursomhelst är hon väl inarbetad i rollen av vän, rådgivare och medlare. Det sistnämnda är hon särskilt väl lämpad för, eftersom hon står över, eller åtminstone utanför, de spänningar som nästan obönhörligen uppstår då arvsförväntningar eller favoritism bäddat för gnabb mellan fränder. Hennes tal handlar mest om folks krämpor och levnadsförhållanden och om ekonomi, varmed ska förstås vad någon är "god för" och, ej minst, de dagsbästa inköpskällorna för mat, kläder och allsköns förnödenheter. Hon kan blixtsnabbt, med närmast maorisk minnesgodhet, erinra sig släktband och omständigheter för alla dem hon någonsin haft beröring med.

Ingeborg är skild från Pers far sedan tio år. Skilsmässan hade föregåtts av "lång och varaktig söndring" som berodde på bristande överensstämmelse mellan två kynnen; fadern, mörklagd, livlig och sällskaplig, var en opraktisk drömmare med språkbegåvning och konstintressen, medan Ingeborg, på mer än ett vis lik en valkyria, står stadigt med benen på jorden och oförtrutet fortsätter den oupphörliga kampen för de sinas väl. Hon använder gärna uttryck som "vi ska slåss med dom", "kommer aldrig på fråga!", "dom ska få med mej att göra", i allsköns sammanhang, ofta redan innan någon uttalad konflikt uppstått.

Nu ska hon besöka sina föräldrar i något angeläget ärende, samtidigt som Per, efter flera år, får träffa sina morföräldrar igen. Per, vars tankar kretsar kring de intressanta arbetsuppgifter som väntar honom vid hans återkomst till fabriken, uppfattar med halvt öra att Ingeborg och Stina fortfarande utväxlar någon enstaka mening om något en av hans mostrar "ställt till med" och där något hakat upp sig och gått i baklås mellan henne och Ingeborg.

I en glänta kommer nu huset inom synhåll, litet och vitmålat, med brutet tegeltak och i otvetydig tjugotalsstil. Från köksdörren är det blott ett dussintal steg till det låga, röda uthuset som inrymmer avträde, vedbod och vagnslider. Allt ser så litet ut i jämförelse med den ansenliga arvegården som nu är i främmande händer.
Mormors hand med blommor och grönsaker anas i de små plättar där frodiga dahlior och luktärtor trängs med rader av morötter, rödbetor, kålrötter, persilja och dill. Några resliga aspar avtecknar sig mot skogsbrynet med sina gulnande blad dallrande som paljetter i den rodnande aftonsolen. Lövverket är som en kaskad av gnistor och Per har svårt att ta ögonen från skådespelet.

Nu står morfar och mormor på förstubron och tar emot under allmänt handhälsande. Kramar varann gör man sällan och då bara som flyktigast. Mormor Anna är sig lik, senig, brunhårig och brunögd. Hon har alltid varit smärt och lättrörlig, trots hårt arbete och åtta födslar.
- Nu ska det väl smaka bra för er som har rest så långt, bjuder hon, och snart sitter alla runt köksbordet som är dukat för kaffe med dopp.
Mormor är som vanligt sparsam med orden, och det är mest Stina som håller låda om vad den eller den gjort, sagt eller lider av, varvid hon, för att hålla samkvämet i balans, inte underlåter att väva in små frågor om vad som kan ha tilldragit sig på orten.

Morfar har lagt på hullet så att valkar av övernäring eller overksamhet rullar ut över krage och byxlinning. Hans ansikte är bredare och det glesa, rödlätta håret förmår ej längre täcka hans stora hjässa. Tiotusentals kapillärvener har letat sig upp till hudytan i trådfina slingor så atthela hans ansikte flammar.

-Nä, nu vill jag höra lite om hur du har det därnere på fabriken, avbryter morfar mitt i en av Stinas haranger, reser sig mödosamt och leder Per in i vardagsrummet, där de slår sig ned. Morfar, som vid sidan av lantbruket varit nämndeman och småningom mest verkat som självlärd sakförare, vill veta allt om Pers arbete.

Per börjar trevande berätta om sin verksamhet, sina kolleger och överordnade. Morfar lyssnar uppmärksamt. Han lutar sig fram mot Per för att inte gå miste om något. Så här på mycket nära håll ser Per med största tydlighet de förskräckande spår tiden och spriten satt i morfars ansikte. Hans ögon, förr så skarpa och respektingivande, är nu matta med irisen liksom ytligt ingjuten i en bädd av talg. Hans haka glappar slappt, vilket ger munnen en lös kontur. Per känner ett obestämt obehag. I hans huvud gnager något, likt en ekvation som ej låter lösa sig.

Så berättar han vidare om hur Mattson, som förestår profilsprutningen av gummilister, försökt ta mesta äran åt sig för ett sinnrikt munstycke som Per konstruerat, och som nu möjliggör kontinuerlig framställning av trädgårdsslang. Under kriget hade slangtillverkningen legat nere och kunde ej sedan återupptas på grund av bristfällig utrustning. Tack vare detta munstycke kan man nu i någon mån tillgodose en enorm efterfrågan. Vid det möte som direktören höll för att uttrycka sin uppskattning blev det synnerligen besvärande för Mattsson när Per drog fram sin originalskiss, daterad och bevittnad. Mattsson hade vridit sig på sin stol och hackat fram en föga trovärdig framställning av sina bidrag.

Per har nu kommit igång och berättelsen flyter lätt: - Vi kör treskift och säljer allt vi hinner få fram. Vi skulle kunna sälja dubbelt så mycket. Och det går till och med att sälja sekunda slang, fastän den har synliga luftblåsor under höljet. Vi slår bara av 30% på priset. Och nu är Mattsson rätt förbannad på mig igen. Han försökte påstå att blåsorna kommer från munstycket. Men laboratoriet undersökte och fann att dom beror på otillräcklig torkning av vävstommen i slangen. Dom har haft för bråttom och inte låtit stommen torka länge nog för att driva ut allt lösningsmedel. Så även den gången gjorde Mattsson bort sig.

- Då fick han än en gång erfara vem han stungit hade, säger morfar belåtet och stolt, med en ordvändning värdig hans sejourer vid tinget, där han brukat hålla känsloladdade pläderingar för sina dessförinnan malträterade och oftast insolventa klienter.

Morfars uppmärksamhet börjar nu flacka och Per griper tillfället att tillkännage att han behöver "sträcka på benen". Han tar vägen ut genom köket, där Ingeborg och mormor ännu sitter nära varandra i lågmält samspråk, medan Stina skymtar inne i matsalen. Hon håller lokaltidningen tätt intill glasögonen.

Per står nu på gårdsplanen. På andra sidan sjön är solen redan halvt uppslukad av horisonten. Han blir strax varse hur det rycker oregelbundet i en av de ringblommor som ingår i en liten rabatt vid köksdörren. Han upptäcker den nära nog fingerlånga gräshoppa som åstadkommer rörelsen, där den sitter fastklamrad vid en blomstängel, mumsande på ett friskt, grönt blad. Konstfärdigt klipper sig gräshoppans kraftiga käkar fram längs bladet, förlänande en sågtandad kontur till den annars jämna kanten.

Egentligen är det sent på året för gräshoppor, men denna ovanliga höst har hittills inte medfört någon dödlig frost. Blommor och småkryp har fått en nådatid som kan upphävas vilken dag som helst.

Per går nyfiket ned på ena knät för att titta närmare. Gräshoppans käftar upphör att röra sig och hon sitter helt stilla. Utan tvivel uppfattar hon vaksamt med sina tusentals facettögon Pers närvaro, liksom han betraktar henne med sitt par av däggdjursögon.

Nu griper Per en övertalig blomsterkäpp, höjer den och rappar till mot gräshoppan. Har han träffat? Gräshoppan sitter kvar, men nu ser han hur hon klamrar sig hårdare fast. Det rycker oregelbundet i de långa hoppbenen och nu börjar en gulgrön droppe sakta välla fram ur en fog som käppen slagit isär mitt på bakkroppen. Droppen når snart en ärtas storlek.

Per går raskt tillbaka in i köket. Redan i dörren ropar han ivrigt: - Jag såg just en jättestor gräshoppa i ringblommorna! Han letar efter något lämpligt, ej barnsligt självförhävande, uttryck för att tillkännage att den gräshoppan aldrig mer kan utgöra ett hot mot blommor. Innan han hunnit välja de rätta orden höjer mormor huvudet med ett av sina blida, sällsynta leenden: - Ja, kan du tänka dej, den spelar så fint för oss varenda dag, som om det var sommar ännu!

Per känner sig som träffad av en pisksnärt och det isar till i hans bröst. Han mumlar något osammanhängande medan han slinker vidare genom köket, och hoppas att bordslampans ljus inte röjer hans ansiktsdrag. Han når farstun, varifrån han uppfattar hur morfar inne i vardagsrummet snarkar i sin länstol med hakan i vädret. Han går omedelbart ut genom stora dörren och fortsätter skyndsammast förbi vardagsrummets och matsalens fönster, tillbaka till gräshoppan.

Han nyper lös ett stycke av stängeln med dess fastklängande, orörliga offer som nu, förutom den opaliserande pärlan, företer ett snusbrunt skum som helt täcker dess käkar. Han håller stängeln lågt när han sniker tillbaka runt det hörn han just passerat och stannar helt nära husväggen, mitt emellan fönstren till matsal och vardagsrum. Det är halvmörkt och påtagligt kallare på denna sida av huset.

Han drar genast upp en liten fåra i grusgången genom att luta på skon, med sulans ytterkant som plogbill. När han släppt gräshoppan ned i dess grav, föser han hastigt tillbaka gruset och trampar för att jämna ut marken.

Han smyger tillbaka den väg han kom och genom farstun tyst in i vardagsrummet.
Morfar, som snarkar högljutt, vaknar ej. Per griper på måfå en bok ur hyllan och sätter sig i gungstolen vid moraklockan och försöker läsa. Han har fått tag i Björnsons "En glad gutt" i halvfranskt skinnband, just det exemplar han läst i trettonårsåldern. Men hans oförmåga att samla sig är sådan att han lika gärna kunnat hålla boken uppochner.

Det har slamrat i köket en stund och nu klinkar det i matsalen och antingen är det detta som får morfar att börja röra på sig, eller också väcks han av den sista av sina allt våldsammare snarkningar.

Ingeborg står nu i dörren till matsalen: - Nu ska vi strax äta. Hon tittar forskande på Per, närmar sig och frågar lågmält: - Varför pratar du inte med mormor som du inte sett på så länge?

---o---

Till sidans början