Under två perioder i mitt liv har jag bott i Göteborg,
en stor del av 1918 och sedan från 1931-1934. Jag kan naturligtvis
påstå att jag inte känner stan så värst väl,
men också en utbölings syn på Göteborg och göteborgare
kan ju ha ett visst intresse.
Man glömmer ofta att Göteborg är en utomordentlig sommarstad.
Vi har västkustens många solskensdagar, vi har de vackra parkerna
och alléerna, närheten till havet. Jag behöver här
inte tala om att Göteborg är en idog stad, framgångsrika
affärsmän, redare, store verkstäder och andra industrier.
Men göteborgarna uppskattar kanske inte stan som sommarstad
så mycket som de borde göra, för på sommaren är
de flesta av de göteborgare som betyder nånting borta från
stan. Vad vintern angår känner vi till dimman och regnet i Göteborg,
men den sanne göteborgaren är ledsen över att vintern inte
har ännu mer dimma och framförallt tjockare dimma, en dimma som
ärtsoppa, för då skulle Göteborg likna London ännu
mer. Hans dröm och önskan det är att Göteborg ska likna
London och han själv likna en engelsman.
Under ytan ligger snobberi på lur. Göteborg har utomordentligt
goda restauranger, men det är inte fint att gå på krog.
Stan har många och stora banker, men det är inte fint att ha
växlar. Stan har många fattiga, men det är inte fint att
vara fattig.
Jag hade en vän i Göteborg, en utmärkt filolog, en mångsidig
begåvning, klassiskt bildad, uppslagsrik, känd i internationella
krestar, som en av de främsta specialisterna på medeltida gravinskrifter.
Göteborg har många donatorer för vetenskapliga ändamål,
men vetenskapen bör vara välklädd, korrekt, inte bohemisk.
Denne min lärde vän fick framsläpa sitt liv som extralärare
nästan ända till pensionsåldern. Nåja, slutligen blev
han adjunkt, men inte mera.
Man skiljer i Göteborg mycket på det fina och det ofina,
på det passande och det opassande. Min lärde vän var varken
fin eller passande. Han gick på krog, han hade växlar och han
var fattig. Ja, jag borde rättare säga, vi gick på krog,
vi hade växlar och vi var fattiga. Vi brukade rätt ofta hålla
till på Hagalund, där vi trivdes mycket väl, där man
åt gott och där man drack gott. En kväll blev vi så
uppmuntrade att vi började sjunga. Det satt, av en händelse, för
några ögonblick en känd göteborgsmiljonär som
var inne som hastigast för att ta en drink, naturligtvis satt han inte
någon längre tid på krogen. När han hörde vår
sång så tillkallade han hovmästaren och frågade honom,
om de brukade servera berusade personer. men hovmästaren var vår
vän och sa, dom är inte alls berusade de här två herrarna.
Det är ett par engelsmän, som håller på att lära
sig svenska och dom tror att det går bäst när man sjunger.
Miljonären log genast överseende, när han fick höra
att det var engelsmän.
Rätt många år efteråt träffade jag
denne göteborgsmiljonär på ett herrgårdspensionat.
Han spelade golf, han var mycket korrekt, reserverad, han skrynklade sina
nya kläder för att inte verka alltför välskräddad,
han bröt sitt bröd och bredde smöret på det bitvis,
han var mycekt engelsk. På pensionatet träffade jag samtidigt
en man, som vi kankalla för Möller, en trevlig och umgängsam
man. Han hade varit i England i ungefär 15 år och han sa om denna
göteborgsmiljonären: Det är ingen gentleman det där.
Hur vet du det? Ja, det finns många små kännetecken, när
man har varit i England så länge som jag så kan man den
konsten ock skilja en gentleman från en icke gentleman.
Rätt var det var, så måste jag huvudstupa lämna
pensionatet. Jag hade varit där i ett par månader och då
vet man hur mycket man har att packa. När jag nu talar om att jag skulle
packa så förstår var och en, att det inte var så
att jag fick lämna pensionatet därför att jag inte kunde
betala för mej, för då brukar man slippa att packa, men
jag hade en timma på mig att packa bara och då sa min vän
Möller: -Jag ska packa åt dej. Jag svor ju över packningen
och sa att det vore bättre att sätta eld på alltihop än
att packa. -Jag ska packa åt dej, sa han. Och det gjorde han. Det
tog honom en halvtimma och jag såg hur utomordentligt han hade packat
mina koffertar. Det nödvändigast låg överst, där
var pluntan och sedan kom allt i tur och ordning, väl nedlagt, omsorgsfullt,
noggrant. Koffertarna fulla och ändå tycktes det vara gott om
plats i dom ändå.
Då slog mig tanken, han har varit i England i 15 år,
vad har han gjort där? Jag tog honom i kragen och sa: Tack ska du ha
för packningen, men min vän du har varit betjänt i England
en gång i tiden. Lite rodnanden erkände han det och sa, att jag
är inte nån snobb, men du behöver inte tala om det för
nån precis. Jag har varit betjänt i England i 10 år, men
du behöver inte tala om det för någon. Nej, sa jag, det
ska jag visst inte göra. Möller var nu en framgångsrik affärsman
i Sverige. Då talade han om hur han, under sin anställning som
betjänt hos en lord i England hade lärt sig att skilja på
gentlemän och icke gentlemän. Han hade lärt det av lordens
hovmästare.
Lordens slott gästades ibland av en av Englands rikaste män,
en man som alltid var hygglig och vänlig mot tjänstefolket, stillsam
och gav furstliga drickspengar, när han lämnade slottet efter
sina besök hos lorden. Men hovmästraren sa en dag om honom, han
är tyvärr ingen gentleman och, sa Möller, och då frågade
jag hovmästaren, hur han visste det. Och då talade han om följande:
En gång hade denne älskvärde miljonär på morgonen
ringt från sitt gästrum och eftersom ingen annan var till hands
så skyndade sig hovmästaren själv dit. När han kom
in i rummet - kvällen förut hade varit mycket stormig - det hade
varit stort kalas hos lorden och dom hade nog druckit mer än dom tålde:
När han kom in i rummet så såg han miljonären ligga
där med täcke och lakan uppdragna till hakan, men under täcket
stack foten fram och han hade skorna på sig i sängen.
När hovmästaren hade knackat och kom in, så sa miljonären:
-Ett ögonblick! Var snäll och gå ut igen och vänta
därute, och kom in när jag kallar igen. Och hovmästaren gick
ut och om ett par minuter så ringde miljonären igen och hovmästaren
kom in.
Då såg han, att skorna stod prydligt vid sidan om sängen
och han upprepade, tyvärr är han alltså ingen gentleman.
Åter till sidans början
|
