Kattnovellen 1
HUR JAG KOM I TJÄNST HOS KATTEN PUSJKIN
av Inger Wahlöö
Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Vi värjde
oss bägge. Men det var en fråga om liv och död. Hittekatten,
3-4-årige Pusjkin, hade följt med guddotterns andrahandskontrakt.
Nu skulle hon flytta och ringde hyresvärdinnans mamma. Som utan pardon
föreslog avlivning av unge Pusjkin. 
- Snälla du, sa guddottern, du kan väl ta hand om honom, tills
vidare...
Jag var före detta "hundmänniska" men efter många
timmar på analyssoffan hade jag förlorat behovet att utöva
makt, manipulera, kontrollera och dominera. Jag visste att katter låter
sig icke domineras. De lyder inte order. Bemöter respekt med respekt
-
när de får som de vill. Det senare visste jag inte.
- I så fall måste du kattvakta närhelst så behövs.
Guddotterns blickar lät mig ana desperation. Hon hade uppfostrats till
att alltid, även i de svåraste lägen, tala sanning. Jag
förlät henne. Hon talade desperationens sanning. För att
rädda ett av Pusjkins nio liv.
- Självklart, sa hon osäkert säker.
Ridån till en av mitt livs svåraste och ljuvligaste kärleksaffärer
gick upp.
Inom en timme efter överenskommelsen förfogade jag över en
fientligt inställd katt med korg, bajslåda, luktfritt kattströ
och små plastspadar i olika färger och modeller. När jag
var barn, på det fattiga 30-talet, skulle man hånskrattat åt
specialverktyg till en katt. Naturbehoven gjordes för det mesta på
en gammal tidning.
Jag skulle vara benhård, Pusjkin fick inte rucka på
mina rutiner. Jag skulle komma och gå som det behagade mig. Heliga
enfald! Långsamt men säkert gled jag in i det obönhörliga
- jag kom i tjänst hos en katt!
De första dygnen höll Pusjkin sig gömd bakom en gardin, klistrad
mot ett hörn. Låt honom vara, sa alla. Han kommer fram när
han blir hungrig.
Jag kunde inte låta honom va i fred. Gång på gång
lättade jag på gardinen och lockade med min allra sötaste
stämma. Han såg rädd ut och jag blev gråtfärdig.
Han tyckte inte om mig! Efter hand som timmarna sniglade sig fram skrumpnade
tron på min
oemotståndliga charm ihop. Jag lockade. Hade Pusjkin kunnat gå
in i tapeten hade han gjort det.
När jag sov smög han sig ut i köket och åt så
litet som möjligt. Han kissade i badkaret och bajsade i sin låda
i lönndom. Aldrig har jag känt mig så försmådd.
Skulle han framleva sitt liv bakom gardinen? Varför var han inte som
andra katter? Varför kröp han inte från första stund
hängiven och spinnande upp i min öppna famn?
Gradvis, långsamt, mycket långsamt började han lämna
sitt hörn. Att röra vid honom var inte att tänka på.
Vid minsta uppmärksamhet retirerade han till hörnet. Sträckte
jag ut handen sköt han rygg, svansen stod som ett kvastskaft rakt upp,
han spärrade ut klorna, öppnade gapet och släppte fram väsningar
- redo till anfall. Halvgråtande retirerade jag.
Det skulle ta ett par år innan han kröp upp i min famn. Vilken
lycka! Han visade äntligen hela världen det jag sedan länge
förstått! Jag var hans, bara hans! Han ägde mig. Jag var
tämjd.
Efter våra första dygns pina rusade jag till biblioteket och
samlade ihop en säck kattböcker. Jag läste tills det sved
i ögonen men ingen, inte vare sig kattforskare eller kattägare
berättade om det jag gick igenom under vår "inträning".
Pusjkin vände upp och ner på mitt liv och det skulle ta lång
tid innan jag kunde tänka på nånting annat än hur
han mådde! Hur han lyckades försätta mina föresatser
totalt ur spel kan endast betyda att hans envisa och tålmodiga förmåga
att vända rumpan till när det inte passade vida översteg
min.
Ingen kattbok talade om för mig hur intensivt illa en katt tycker om
att byta ägare, hur lång tid det tar att finna sig till rätta
i en ny miljö, vilket oändligt tålamod
som krävs av den nye ägaren för att vinna en vuxen katts
förtroende - att en enda regel gäller: Kärlek, kärlek
och åter kärlek.
Ett enda alltför hårt grepp om kattkroppen, en enda obehärskad
reaktion eller ett enda högt utrop fördröjde det reservationslösa
förtroende mellan Pusjkin och mig som var
målet. Inte heller när det var uppnått kunde jag kosta
på mig minsta irritation mot honom - då tog vi två steg
tillbaka.
Vi tog åtskilliga steg hit och dit, år ut och år in när
det t ex gällde hans mat. Efter hand som välfärdens folkhem
raserats har de flesta av oss tvingats dra åt svångremmen.
Inte Pusjkin. Han hade länge levat på guddotterns studielån.
När maten jag serverade inte föll på läppen tittade
han allvarsamt på mig, la huvet på sned, pannan i rynkor och
mjauade fram att eftersom han bytt upp sig från en etta till en femma
(och sommarviste med total frihet) nöjde han sig inte längre med
billigaste torrfoder.
Den lycka jag kände efter hand som Pusjkins personlighet utvecklades
- eller var det min? - i rätt riktning var lika stor som när ett
litet barn finner trygghet. Så är det.
Det hade jag aldrig kunnat tro.
De gamla egyptierna hade rätt. Katten är mystiker.
Till sidans början |