Kattnovellen

KRIG OCH FRED
av Inger Wahlöö

Lasse lät undulaten Pax sitta på sitt ena långfinger och det vanliga pusskalaset skulle börja. Då fick Lasse som kramp i halsen, började hosta häftigt och i vinddraget flög Pax utan egen hjälp i väg och landade i soffan. Pax förstod ingenting. Men husse hade blivit allergisk mot honom.
I hopp om att husse skulle bli bra inkvarterades Pax hos Pusjkin och mig. Buren placerades hängande mellan två rum. Då tappade Pax ännu fler fjädrar. Enda stället han sjungande accepterade var på soffbordet.
Då och då får Pax permission, får flyga fritt i våningen. Nu har han slagit sig ner bredvid tangenbordet till datorn. På andra sidan sitter Pusjkin.
Katten fixerar Pax med blicken. Som han gör med sorkarna ute på landet. Så ett lätt slag med mjuka tassen men hårt nog för att hypnotisa offret, kasta upp det i luften några gånger och slutligen hugga över nacken, till döds.
Pax är inget offer. Trogen sitt namn vill han fredsförhandla. Han avancerar framåt, mot Pusjkin. Han struttar över tangenterna, bromsar vid "åäö" och vippar förföriskt med huvudet. Pusjkin lyfter på ena tassen för att tillintetgöra
fienden. Då inser Pax att fredsförhandlingar är det inte tal om. Han gör ett blixtanfall och hugger sin hårda, krokiga näbb i Pusjkins nos. Som tjuter i högan sky och retirerar in under soffan.
Det kalla kriget är etablerat. Pusjkins ärr är stort och för evigt.
Pax älskade böcker. Han lät som en hackspett när han perforerade dem. Jag erbjöd gamla telefonkataloger och han roade sig kungligt med att förvandla Malmös invånare till konfetti.
Pax och Pusjkin hade en gemensam älsklingssrätt, spaghetti med köttsås. De negligerade varandra vid matbordet när rätten serverades.
Pax bidrog till att göra Pusjkin mycket social - även mot andra katter. En kväll när jag efter 7-8 timmars frånvaro sätter nyckeln i låset, vi är ute på landet,
överraskas jag av en främmande katt. Den flyger inifrån huset, ut genom kattluckan. Jag hinner se ett flyende streck. Pusjkin v"ntar innanför, tittar undrande på mig - var
tog kompisen vägen?
Alla matfaten är tomma.
Tänk, att ha en katt som bjuder sin kompis på middag! Det gör han alltid när jag är borta längre än några timmar.
Ni undrar vilket öde Pax gick till mötes? Jo, våren kom och fönster måste öppnas. "Silvertärnan" - han kallas så efter att ha vunnit en TV-tävling om fåglar - tog hand om Pax, lovade honom ett fint liv i Slottsparkens fantastiska jätteburar. När jag sörjande tog avsked av Pax sa Silvertärnan kärleksfullt: Han har snart fru och barn och många kompisar!
Då och då hälsar jag på Pax och visst slår han en extra, lycklig drill när jag lockar på, "paxar"på honom.
Jag frågade Pusjkin om han saknade Pax. Han ryckte på axlarna, viftade på svansen och gick sin väg.
Faktum är att han såg lessen ut några dagar efter Pax flyttning.
Till sidans början